Det räcker för mig...

Jag får ett sms,
"Jag är klar nu, välkommen"
I mitt inre börjar det gunga.
Av nyfikenhet, men också rädsla.

Jag slår mig ner framför en dator.
Och får en kopp te.
- Ropa om du har frågor, säger han.

Orden flimrar förbi,
zigenare, dårskap, hysteri, tattarbarn,oäkting.
Ord som användes då för att markera ett utanförskap.
Skrivna i kyrkoböcker och journaler.
Sparade för alltid.
Med just dom orden efter deras namn.
Jag visste en del, men inte allt.

Tittar ut genom ett fönster.
Mår lite illa.
Över en tid som var grym.
Dom där orden som inte används längre.
I dom officiella rummen i alla fall.
Åker liksom in i hjärtat.
 
Undrar hur hon kände sig,
kvinnan som blev tvingad att lämna ifrån sig sitt barn.
Ett barn som sen fick stämpeln tattarunge.
Som ett sigill för uselheten.
Hur mådde han, han som var silversmed,
och blev inlåst för att hållas gömd,
i sin dårskap som det står.
Vart tog han vägen sen?
Med sin själ.

Så läser jag om mina, dom som jag kände.
Saker som blir verklighet i en dator.
Det jag kan plocka fram ur minnet.
Och isen där inne, börjar krackelera.
När jag läser om henne,
 hon som skrek tattarunge efter mig,
hennes del i historian.
Själv ett barn från en resandes historia,
som blev en skam,
att föra över på mig i ilska.

En historia där molnen aldrig har skingrats.
Där tystnaden blev ett vapen.
Som för att skydda sig,
från att bli dömd igen.
Hon som valde att föra skammen vidare.
För det var det hon visste något om.
Och saknade modet att gå emot.
 
Där förstår jag också helt plötsligt,
vart hans frihetslängtan kom ifrån.
Den som han gömde i spriten.
För rädslan att bli det han egentligen ville vara.
Och inte bli accepterad.
Han som pratade om våran historia.
Och såg sina minnen i mina ögon.
Som kallade mig vackra Hanna.
Han,vars hand jag smekte in i hans sista andetag.

En del av min själ kommer från dom.
Kanske från henne som lämnade sitt barn.
Helt säkert från han vars hand jag smekte.
Kanske från dom andra jag läser om.
 
Ett virrvarr av människor.
Som alla valde olika vägar.
Några i skammen, några i kampen för något annat.

Mannen som hjälpt mig frågar om jag vill ha kopior.
Jag skakar på huvudet.
- Det behövs inte, jag förstår nu, svarar jag.
Jag har fått svaren.

När jag sätter allt i relation till mig själv.
Så förstår jag min egen avsky för tystnad,
instängdhet och spel för att passa in.
När jag tänker på deras liv och handlingar,
så förstår jag rädslan.
Att bli dömd, betraktad och stämplad.

Generationer av påtvingad skam.
Som sen blir till valda handlingar,
för att modet saknas och rädslan är för stor.

När jag går så tittar jag upp mot himlen.
Mot solen som skiner.
Tänker att jag valde en annan väg.
Utan rätt eller fel.
Jag valde en väg där jag kan vara jag.
Med min historia, det trasiga och det hela.
Med en tro på öppenhet.
För framtiden.
Det räcker för mig.
 
Till er, mjukhet.
Kram Hannis



17 kommentarer:

Hemma på Sjuan sa...

Spännande med historia och bra att kunna få förståelse för vissa saker. Ha en fin dag, kram Suss

Den där Victoria sa...

<3

Marika sa...

<3

Kia sa...

Har du släktforskat i gamla kyrkoböcker?
Min mormor o morfar höll på med det förut.
Tänk vad de skrev ner i dessa kyrkoböcker. Vad man var och hur man skötte sig. Kunde men kyrkofrågorna m.m.

Alla har vi ett val, vilken väg man vill gå.
Tycker du verkar vandra på en bra väg.
Ha en toppen dag!
Kram Kia

annika sa...

Så otroligt vackert och vist du formulerar dig idag. Och du ger mig en pusselbit till varför jag AVSKYR tystnad och instängdhet. Jag har ju också en historia. Och så tänker jag på att yogan helar. Den helar inte bara just mig utan även bakåt. Det är en vacker tanke som lever i mig. Varm kram och du är så otroligt lik en vän till mig på din bild idag.

Mamma C sa...

Spännande att få svar på en del saker i sin släkt som man undrat över men inte fått något svar på.
Kram mamma c

House and Garden by Bia sa...

Du är duktig på att skriva (har jag nog nämnt förut)...du skulle kanske skriva poesi ??....ja alla har vi en historia...och ingen är den andra lik ;)
Hoppas du får en fin vecka !!
Vårkram

Anna S sa...

Mycket tungt, mycket smärta i skammen. Och sorg över att människor väljer det de väljer. Som du skriver, de gör det utav rädsla eller för att det är okej att göra pga att det gjorts mot dom själva när de var små och inte kunde försvara sig. Höjden av feghet många gånger hos de som inte vägar eller idds se vad som gjorts not dom, utan dras in i att kränka andra . Och sen påstå att det inte skadat.
Jag är många gånger tacksam, på sätt och vis att jag gått igenom det som gjordes mot mig. Alla känslor det väckt. Sånt som varit begravt och sedan synligt.
Ord som jag ofta tänker på nu är " inte undra på" och "är logiskt". Hur en grupp människor kan blunda eller vara aningslösa. Där saker förs vidare bakom stängda dörrar och när något märks eller med dunder och brak visar sig, så förklaras det bort. Döljs, tystas ner och "inget mer får berättas om livet är dig kärt. "
Så jag förstår dig. Jag är likadan nät det kommer till masker och spel för galleriet. Det väcker känslor av att det som är på riktigt inte fär vara det.

Jag försöker att jobba på att inte ta på mig andras problem. Även om det handlar om deras förnekelse pga rädsla, eller vad som. Vi är alla olika personer, men gamla mönster av att sitta ihop, eller att behöva ljuga för att skydda någons känslor eller rykte ligger mig bara i fatet.

Tack för att du berättar. Det är intressant det där med människor och hur man blivit formad. Lärdomar man måst ta till sig och att utvecklas frän att ha varit fången i situationer och känslor till att ha blivit mer fri som den man är. Ingen lätt väg, men jag tror det är det riktiga att se saker i vitögat och att bryta sig loss från sånt som är destruktivt. Samt att vara förstående mot sig själv.

Mjukhet tillbaks till dig :-) och kram!

Anonym sa...

Du vackra du fina ...
Länge sen jag skrev något .. men läser alltid.
Så mycket känslor ... men så skönt att få svar få veta.Vi verkar ha så otroligt mycket gemensamt du och jag .. Blir nästan rädd.
Sköt om dig
Kramar om
Mjukhet och kärlek
Birgitta /

HWIT BLOGG sa...

Fantastiskt vacker berättelse, som vanligt sätter du ord på både svåra och lätta saker...
Mjukhet och kärlek till dig också!
Kram från Titti

Pia sa...

Fina fina du. Så mycket hat det finns i de där orden, så mycket skam att bära på. Att inte passa in, att andra inte vill att man passar in, utanförskapets bistra värld.
Jag är så glad att just du är du, och framför allt att du står för det. Att allt inte är helt, men det är genom sprickorna som ljuset kommer in och det känner man hos dig.
Önskar dig en fin dag <3
Kramar
Pia

Hanna - Pilates och träningstokig sa...

Spännande att läsa!

Helena sa...

Släktforskning är intressant. Det berättar något som berör en. Mina föräldrars släkthistorier är så olika och från olika delar av samhället - när jag tittar tillbaka historiskt. Och hade det varit 60 år tidigare hade de nog inte ens fått gifta sig. Tänker ofta att det också präglat mig.
Visst är han en kämpe Blåöga! Det är svårt att förmedla hans personlighet, men han är en av de mer unika hundar jag träffat på. Och jag tror det är många som är beredd att hålla med mig. Och min längtan och väntan är inte så märkvärdig, men livsdröm. Jag tror att du kommer att tycka om det när jag till sommaren kan berätta vad det är. Stor kram till dig och pälsbollen.

Anna sa...

❤️

Anci sa...

Tack ! Du skriver så att jag vill läsa mer och ta reda på mer för mig själv...

Kramar
Anci

Helén i Vilrummet sa...

Så mycket känslor och tankar som virvlar fram i din berättelse. Så mycket kärlek som ändå finns i orden.
Varm kram, Helén

Therese sa...

Sterke, fine Hannis! Jeg er glad for at du våger å se dette, at du lar det få bli en del av deg, men allikevel ikke lar det definere deg. Aksept kanskje? Klart det gjør vondt! Mest av alt er jeg glad for at du for lengst har brutt sirkelen og ikke aksepterer at folk blir sett ned på eller er mindre verdt bare fordi de ikke passer inn i samfunnet. Jeg liker det! Og jeg liker å lese om smeden, taterbarnet og kvinnen som måtte forlate sitt barn, på en måte gir du de litt verdighet tilbake ved å nevne historien deres på nytt.

Livet har gjort deg interesang og vakker, kjære Hannis.