Att se bortom...

Jag har tänkt mycket på det där med att se bortom saker.
Vad som finns mer,
 än bara det du ser med ögat.
På två av dom där som är en del av mig.

Han, den bullriga som var min farfar,
och han, den fladdriga som är min pappa.
Båda med slitenheten, olikheter och likheter.

På det som jag tror är den sista gången,
vi faktiskt var tillsammans alla tre.
Sittandes vid samma bord,
såg dom på varandra men ändå förbi.
Som att bilden av dom själva blev för smärtsam.
En far och hans son.
En alkoholist och en narkoman.

Jag betraktade dom.
Kanske med en viss trötthet,
uppgivenhet och sorg.
Båda förlorade,
till något som är starkare än kärlek.

Jag kommer ihåg att jag tänkte,
dom är mera än det här.
Och såg dom bortom missbruket.
En stund.

Min farfars hand som vilade på hundens huvud,
hans bullriga, hesa skratt,
dom blå ögonen,
som vilade bland rynkor jag tycker är vackra,
orden han alltid använde,
som för att släta ut det sorgliga i våran familj,
"Vi får våran tid någon annan gång,
någon annanstans, utan bojor"
Dramatisk och lite urskuldande.
Han som älskade naturen, det fria och djuren.

Så min pappa,
hans tysta, lite sneda leende,
ibland glittrade det till i hans blick,
samma blick som oftast vilade på mig,
hans armar i kors över bröstet,
när han vickade lite på stolen.
Som en liten pojke.
Med ett rastlös bus i kroppen.
Som helst vill spela munspel och skruva på trasiga saker.

Deras kärlek var trasig,
inlindad, trasslig och sårad.
Till sig själva, till varandra och till mig.

Men det är ändå vi, tillsammans.
I ett hus som nästan faller samman.
Bland uppstoppade djur,horn och tavlor med rävar på.
Hundar, bokhögar och gamla skivor.

Det är den sista gångerna vi är tillsammans,
kanske är det en av de finaste.
Bortom missbruket,
bortom det trasiga, det sårade och intrasslade.
Jag förvaltar det så,
som en av de finaste stunderna.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis

Ps. Anna,S, visst blev den bra, den blå!
Och jag stortrivs med den.
Skapar lust att skapa på något sätt.

Hehe, kan tänka mig att det var tålamodsprövande.
Men kul!
Och konkret.
Jag tror det är en viktig del i skapandet.
Att det händer något påtagligt.
Skapar ett lugn.

Tänkte på dig igår.
Gjorde ett riktigt containerfynd, en kista,
Tror att du kommer att gilla den.
Släpade hem den på en lånad barnvagn...

Hoppas att du får en bra start på veckan!
Kramen










13 kommentarer:

Kolonilotta sa...

Jag fastnade vid "något som är starkare än kärleken".
Det är precis så sorgligt det är!
Missbruket är starkare.
Och alla andra runtomkring kommer aldrig närmare än på andra plats.
Så är det!
Tragiskt.
Ha en jätte fin ny vecka vännen.
Kram

Flower of Fame sa...

Så sorgligt och ändå vackert när du skriver om dina nära. Minnena kan ingen ta ifrån dig i alla fall. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

Hemma på Sjuan sa...

Hemskt med missbruket och ännu hemskare att det blir starkare än kärleken... Fint du skriver. Kram

Marika sa...

Jag fastnade också vid "något som är starkare än kärleken". Att det bara finns...En liten skittröst för mig som inte alls kan förstå hur någon kan ha så stor kärlek till droger att man lämnar sina barn, som min syster gjorde. Hannis, jag gillar verkligen det du skriver. Din styrka. Massvis med kramar!!!!

{ Rania Maria Photography } www.thewaveswemake.se/raniamaria sa...

Svar: Tack snälla! Blir så glad av att höra det :) Ja visst är det så, vi hamnar också i den där karusellen relativt ofta även fast vi alltid försöker ha det här tänket i bakhuvudet.

Visst var det ett fint namn?! Tycker om det väldigt mycket jag med!

House and Garden by Bia sa...

Du skriver så väldigt bra...poetiskt!
Och visst är det tragiskt, det där med missbruk...
Hoppas du får en fin dag...här skiner solen det är så fint ute...när vintern är som bäst ;)
Kram bia

annika sa...

Äntligen kikar jag in hos dig och läser ikapp och ler och blir tårögd ibland. Som alltid hos dig. Samma idag, att du kan se bortom ibland, att du har den styrkan att lyfta dig och även se dina nära för det andra också även om missbruket dominerat. Skickar många varma mjuka kramar i den här grå januaridagen.

Pia sa...

Det gör ont i mig att läsa om de dina. Samtidigt så glad inom mig när du skriver att du ser bortom allt det där. Två slitna själar som förlorat sig till något som håller dem i ett järngrepp. Ett grepp hårdare än man kan förstå.
Tar med mig dina fina ord och skänker dig en tanke i kvällens Aum <3
Har du sett filmen? Jag ser den nog på ett annat vis än de jag pratat med som sett den, men det är okej det också. Jag hade samma känsla när jag läst boken. Som om jag läste något som inte fanns.
Var rädd om dig!
Kramen
Pia

Ida här och nu sa...

Jag var på ett möte här om veckan. Ett AA möte. Eftersom min mammas man firade 19 år som nykter var det ett öppet möte. Jag kände honom som aktiv och jag känner honom som nykter. Han kom till oss när jag var barn. Försvann i några år och kom sedan tillbaka nykter. Från och med då var han min pappa. Han har varit med mig genom allt. Tänk att han är starkare än missbruket. Jag är så imponerad och stolt över honom. Jag vet att han kämpat mer än vi kan förstå. Och fortfarande gör i perioder. Kram

Helena sa...

Det smärtsamma, men också värmen. Ord som berör. Precis som Kolonilotta fastnade jag på meningen "något som är starkare än kärleken". Tack för att du delar med dig av livsberättelserna. Stor kram

Suz sa...

Du skriver så fint. Känslorna, kärleken, smärtan, det vackra och det onda och kanske bittra - allt blandas så fint i dina texter och jag grips alltid.

Sköt om dig och ha det fint!
Kram
Suz

Bakom dörr nr. 11 sa...

Så tragiskt...men så vackert skrivet.
Tack för att du alltid delar med dig.
Stor kram
Pia

Lund Johanna sa...

Ååååå. Så fint skrivet och så fina känslor. Har inte koll på ditt förflutna märker jag, men jag märker också att du är stark! Kram