Dom som bara försöker klara sig

En tidig morgon på centralen.
I en stor stad.
Ståendes vid en kvinna som sover.
Hon ligger på rygg under en stark lampa.
Kanske för att det är den tryggaste platsen.

Kanske tänkte hon att ingen ska ge sig på henne,
i det starka skenet.
Jag skulle tänka så.
Om jag låg ute.
Vart är det minst risk att bli utsatt.
Mer än man redan är i det livet.

Hennes ansikte är så mjukt.
Ser så vilande ut.
Instinktivt vill jag böja mig ner.
Rätta till hennes sovsäck.
Se till så att hon är varm.

Då ser jag två till.
Människor som sover ute.
Som ligger inte långt därifrån.
En av dom är vaken.
Han tittar avvaktande på mig.

Känner mig ertappad med att stå där och titta.
Så jag säger vad jag tänker:
- Undrar om hon fryser.
Det kanske blåser ner i sovsäcken.
- Ingen fara säger han,
vi har fått bra sovsäckar från ett ställe.
Vi håller koll på varandra.
-Okej, bra, nickar jag och börjar gå mot mitt tåg.
- Ha en bra dag, ropar han efter mig,

Den där utsattheten...
Den griper tag i mig, alltid.
När jag går vidare,
undrar jag om hon fortfarande har drömmar.
Om ett annat liv.
En annan väg att gå.
Drömmer hon om det där i sin sovsäck.
När vi som ska till jobben,
springer förbi.

Jag vet ingenting om henne.
Varför hon har hamnat där.
Men jag vet en del om att ta sig tillbaka.
Resa sig och komma igen.
Det är inte helt lätt.
Utan stöd, utan andra människor,
kanske utanför ett samhälle.
Ibland handlar det bara om att försöka klara sig.
En dag i taget.
En minut i taget.

En pendlarvän springer ifatt mig.
- Jag köpte kaffe till dig,
det var min tur, flämtar hon.
Skrattandes kliver vi på vårat tåg.
In i en annan värld.
Än kvinnan som sover.

Hon stannar hos mig hela dagen.
Den sovande kvinnan.
I surret från kollegorna.
Gapskratten som haglar efter dom ironiska skämten,
vi roar oss med på dagarna.
Pratar schaktlass,lastmaskiner och kranbilar,
dricker eftermiddagskaffe med lussebullar,
 prat om julklappar och julledighet,
och grenar av lärk som en kollega plockat till mig,
det där vardagslivet.
Hela tiden med henne i bakhuvudet.

Tänker på att det finns dom,
som bara försöker klara sig.
Hela tiden, överallt.
Och att det svider till lite extra,
när jag ser människorna som bor ute.
Dom har liksom redan oddsen emot sig.

Det fanns en tid,
där jag också bara försökte att klara mig.
Ibland, en minut i taget.
Men jag hade andra odds.
Annat att luta mig emot.

Jag blev kanske inte det jag tänkte från början.
Mötte sånt en del aldrig ens vet att det sker.
Eller ens förstår.
Blev lite kantstött och rufsig.
Men jag lever mitt liv.

Det är med mjukhet jag tänker så.
Att jag aldrig kommer att glömma känslan,
av att bara försöka klara mig.
Den påminner mig om det riktiga,
det viktiga för mig.

Så med tacksamhet vaknar jag till en ny dag.
Som jag ska göra det bästa av.
Hoppas att din dag blir fin.
Kram Hannis






















16 kommentarer:

Flower of Fame sa...

Visst finns det många trasiga människor. Man hoppas att det skulle vara en fin värld för alla. Så fint du beskriver situationen. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

Ulrika sa...

Så fint, gick rakt in i hjärtat.

annika sa...

Här ligger jag och gråter av din medmänsklighet ❤️️

Helén i Vilrummet sa...

Så fint. Du är en god medmänniska. Önskar fler var som du, som stannar upp och reflekterar över livet och inte bara rusar på i sitt.
Kram Helén

choicesbyannie sa...

Rakt in i hjärtat. Tack
Kram
Annie

Birgitta sa...

Nu skriver du sådär igen ,,,, vackert mjukt & man blir helt tagen av dina ord.
Du underbara människa
Fin dag & säger det igen/ Önskar fler var som du ,,, många fler, att vi tänker till är nöjda med det lilla ,,, som många tar förgivet ,,,
mat ,,, tak över huvudet ,,, få vara frisk ,,,

Kramar om/

Anonym sa...

Du skriver lika förunderligt gripande och medmänskligt om livet här och nu som någonsin Astrid Lindgren och Tage Danielsson gjorde. Jag är tacksam att få läsa dig i dag. Dina iakttagelser och reflektioner behövs,
Kram
Gunilla

Marika sa...

Så vackert! Så vacker du är! Kramar

Villa Freja sa...

Dina ord går som så ofta rakt in i hjärtat. Kram.

Therese sa...

Vakre, vakre Hannis... ❤️ Tenk om hun viste at hun var med deg, jeg tror det hadde gledet henne.

Du skriver underbart!

Bakom dörr nr. 11 sa...

Fina ord som går rakt in i hjärtat. Så vackert
Kram Pia

Kia sa...

Stor kram!
Kia

Helena sa...

Din gåva... att förmedla med ord... ord som går rakt in i hjärtat... din varma medmänsklighet. Kram

Pia sa...

Sitter och tänker på att jag vill läsa mer, vill fortsätta att bli förtrollad av dina ord. Jag är helt säker på att kvinnan kände att du var med henne hela dagen. Du har ett hjärta av guld!
Alla har vi vårt bagage, stort eller smått, vi kan alla hamna där, det är inget val man gör.
Jag är så glad att du hade det nätverket du hade runt dig så du kan dela med dig av dina ord!
Fin dag till dig!
Kramen
Pia

Mamma C sa...

Man skäms lite ibland så bra som man har det. Så många människor som har sitt hem under bar himmel eller i någon källare.
Kram Mamma C

Ida här och nu sa...

Jag vill ta med mig dessa människor hem. Få prata med dom. Höra deras historia. Bara lyssna. Bjuda på kaffe och nybakta lussebullar. Låta dom värma sig och slappna av en stund. Inte behöva oroa sig, se sig över axeln, överleva. Utan bara få vara en stund. I värmen med någon som bara lyssnar.

Tack för dina fina ord hos mig. Dom värmer som alltid och du är så klok ♡ kram.