När man vandrar runt...

Kanske är det så att jag föddes med det.
Kanske är det andra saker,
eller så är det bara så att vi får olika saker att möta.
I livet.

Det har varit ganska kaotiskt.
Mitt liv.
I historian.
Gjort ganska ont ibland och lämnat ärr.
Ångesten och depressionerna har varit med länge.
Men livet har också varit ljust och fyllt av kärlek.
Hur svart det än har varit,
så har jag alltid hittat tillbaka,
till ljuset.

Men en natt,
kände jag att det höll på att ta över.
Det svarta.
På ett sätt, kändes som att jag var på väg,
att tippa över kanten.
Blev livrädd.

Jag sa som det var.
- Det tar över.
Jag orkar inte riktigt med det här.

Jag fick hjälp att söka hjälp.
Eller kanske ska jag skriva, slåss för hjälp.
För lite så är det.
Om du mår dåligt på något sätt.
Så är det inte lätt alla gånger att få hjälp.
Utvärderades, utsattes för hundra frågor,
granskades, bollades runt.

Det är svårt att förstå det som inte syns.
Kanske till och med obehagligt,
Om man aldrig varit nära det.
Den där inbyggda normalitetsmallen.
Som vi alla till viss del kanske bär.
Även jag.
Den sätter käppar i hjulet.
Men det kan hända vem som helst.
Den där saken som gör att vi tappar fotfästet.
Trots att vi försöker bita ihop.
Ett trauma, någons död,
eller så är det bara så att vi får möta olika saker i livet.

Som i dvala väntade jag,
med en ekande röst inombords,
- Du orkar!
Samtidigt som jag tänkte,
Hur många gånger kan ett liv börja om?
Vilken skamfläck jag är,
för familjen.
Hon som alltid börjar om.
Det var mina tankar,
inte min flocks.

Efter att ha slagits tillräckligt,
så fick jag en tid.
Hos en person,.
som såg mig.
Som inte brydde sig inte om min historia.
Läste inte det gamla.
Utan såg mig.
För den jag var där och då.
Att jag inte ville bli fixad...
Jag ville fixa mig själv.
Med hjälp och stöd.
För att förstå, mitt eget.

Det vill dom flesta.
Som kämpar i livet.
Fixa sig själva.
Hitta verktygen..
Utan dömande.

Det handlade om att våga.
Att ge mig själv mod.
Att inte ge upp.
För mig.
För någon annan handlar det om något annat.

Jag är inte min ångest,
eller mina depressioner.
Det kommer jag aldrig att bli.
Jag är så mycket mer.
En hyfsad familjemedlem och vän.
En människa med humor,
som skrattar åt sig själv.
Och får andra att skratta.
Orädd när det gäller känslor.
Kan vara arg, trött och sliten.
Men jag är också
kreativ, mjuk och stark.

Jag valde ljuset den natten.
Som jag gjort så många gånger förr.
Och kommer att göra igen.
Det är en del av mig.
Som jag tar hand om.

Men jag vet också hur ensamt det kan kännas...
När man vandrar runt där i mörkret,
och tror att det aldrig kommer tillbaka.
Livet och ljuset.
Vandrar där fortfarande ibland.

Hur man ser saker i andras blickar.
Som svider i själen.
För att man kopplar det till att vara fel.
Att inte räcka till.
Att inte vara bra nog.
Fast blicken kanske handlar om empati.
Men den när normalitetsmallen,
säger oss något annat.

Så om du är där,
i mörkret och kämpar för det som borde
vara en självklarhet.
Att bli sedd och få stöd.
I just det du är i.
Oavsett vad det är.

Ge inte upp.
Du är inte fel.
Vi människor har lätt för att tycka,
tro oss veta.
Det gör inte dig, mig eller andra fel.
Vi har bara olika upplevelser.
Olika referensramar.

Oavsett vad eller varför,
så fick jag mitt liv.
Fick möta en del svårt.
Kommer att möta svåra saker.
garanterat kommer jag att fatta fel beslut,
några gånger till i livet.
Och förmodligen känna mig misslyckad,
en stund...
Hur mycket vi än vill så är vi aldrig förskonade,
från själva livet som slår till ibland.
För det är inte alltid förnuftigt, klokt och rationellt.

En del dagar så känner vi oss fullkomliga.
En del dagar kanske vi får kämpa,
för att se en enda liten bra sak med oss själva.

Det är viktigt att komma ihåg.
Att just livet slår till ibland.
För alla.
Men att vi ändå är lika värdefulla.
Vi är inte det som händer oss.
Det vi möter.
Vi är så mycket mer.

Till er,
kärlek och acceptans.
Kram Hannis












23 kommentarer:

Kolonilotta sa...

Tack för dina ord.
Just idag behövde jag dom lite extra.
Tack.

Melody and M.E sa...

Starkt inlägg som berör. Själv har jag alltid undrat vad "normal" är, vem sätter normerna?
En del av oss är känsligare än andra, träffas av det mörka i livet ibland och behöver tid och
hjälp att ta oss ut i ljuset igen, men vem har rätten att säga att det är onormalt? Dagens diagnos-
samhälle skrämmer mig! Idag får inte en unge har svårt att sitta still, utan lärarna vill ha
ADHD utredning. Stort TACK för att du delar med dig!
Kram M.E

Flower of Fame sa...

Du skriver så fint ifrån ditt hjärta. Styrkekramar till dig. GA en fin dag Kram Pernilla

Hemma på Sjuan sa...

Så fina och viktiga ord du skriver! Många som går igenom tuffa perioder i livet och då är det så svårt att få bra hjälp... Fint att du delar med dig. Stor kram till dig

annika sa...

Så sant. Vi möter alla olika svårigheter och mörker även om det inte verkar så på ytan. Man måste kämpa för sig själv och be om hjälp när man behöver det. Det är sorgligt att själen är så lite sedd i vårt samhälle. Önskar dig en fin och mjuk novemberdag. Kramar

Marika sa...

Å så vackert skrivet! Jag har gått och tänkt lite samma saker dessa dagar. Både jag och min man har växt upp i deprimerade människors närhet. Ett sorts medberoende som ibland ploppar upp och hotar att förstöra. Jag kan känna att allt är svart just på natten. Förstår men samtidigt har jag ju också varit arg på det där. Man får inte vara annorlunda och det gör ont. Nu yrar jag nog lite...ville ju bara säga Kram på detta magiskt fina inlägg!!!

HönaPöna sa...

Sant och viktigt.
Ha en fin dag, kram!

Mamma C sa...

Många har svårt att förstå eller vill inte förstå när någon är på botten. Många tycker att det är bara att ta sig i kragen. Men sedan finns det några enstaka som tar sig tid och lyssnar, men dom är inte många.
Kram Mamma C

Anna S sa...

Hej Hannis..! Så fint du skriver och tack för påminnelsen om att vi alla är lika inför livet. Bara att vi möter olika saker. Både som vi kan slitas av men även lära utav och växa genom att ha genomgått det.
Det är hemskt att det inte är 100% säkert att man blir bra bemött och respekterad när man är inne i mörkret.
Så fint att du hittat nån att prata med, som ser dej! Det är en utväg , och bra att göra istället för att fly sina känslor.

Jag har legat på akutsjukvårdavdelnibg sedan i fredags. De ringde från vårdcentralen efter att jag varit där några timmar innan och gjort undersökning för värken. Så tog de blodprover.
Chefen på VC som ringde mig sa att mina blodvärden är farligt låga. Jag skulle sätta mig i en sjuktaxi och åka upp till akuten probto.
Jag har ju mått dåligt med värk o kroppen länge länge. Flera år. Och det har tilltagit drastiskt nu i höst. Med panikångestattacker och att inte kunna gå utanför dörren pga att jag mått som jag gjort.
De sa att jag hade akut blodbrist. Inre blödning och jag har fått blodtransfusioner .

Nu är jag flyttad till en vanlig avdelning . Ska undersöka om de ser nåt, det blir imorgon.
Det märkliga är, och till min stora glädje är att värken verkar vara bortblåst. I alla fall just nu.
Hoppas gå åka hem i slutet av veckan. Är ganska bra trött på hospital just nu.

Stor kram!

choicesbyannie sa...

Tack för att du tar upp dessa ämnen som så många av oss inte pratar om. Tack för att du skriver så ärligt och sant. Vi är nog många som mött det där mörkret men vi är få som vågar berätta om det. Kanske om vi fler vågar berätta så kanske det hjälper fler att inse att de inte är ensamma att vi är många och att ljuset finns där hur mörkt det än är.

Kanske inspirerar du mig till att skriva om mitt mörker. Kanske är det dags att sätta ord på det. Kanske.

En fantastiskt fin dag önskar jag dig
Kram
Annie

Pia sa...

Kärlek och ljus till dig <3
Dina ord sveper med en i känslostormarna, drar runt en i en märklig dans. Tack för att du delar med dig!
Utan mörker inget ljus.
Normerna är så inpräntade i oss, det skrämmer mig faktiskt. Vem har rätt att säga att det här eller det där är normen? För vad, för vem?
Varmaste kramen!
Pia

Anonym sa...

Underbara ord och tröst
Tack och varm kram

Louise

Kia sa...

Ha det toppen Hannis!
Stor kram
Kia

Min plats i solen sa...

Kärlek till dig kära Hannis.♥ Dina ord berör och stannar kvar. Som alltid. Naket och ärligt. Ord som säger så mycket om den enastående kvinna du är. Ord som kan göra skillnad för någon annan som också mår dåligt. Som stärker. Lyfter. Som häver utanförskapet. Vi måste våga prata om ångesten. Att den är en del av våra liv. Att den inte är tabu. Inte skamlig. Den är mänsklig. Kärlek till dig du fina, mjuka och enastående kvinna.♥

Kram Lotta

AngelicasVärld sa...

Första gången här hos dig...Vilka vackra texter du skriver, jag blev helt tagen!

TACK för att du delar med dig!

HWIT BLOGG sa...

Fina ord på en känslosam historia...du sätter ord på det många känner. Varm och go höstkram till dig,
Titti

Villa Freja sa...

Nej, det är verkligen inte lätt. Och även om hjälpen kanske finns är det inte alltid lätt att orka/vilja söka den hjälpen utan hjälp. Jag är där nu. Vet att jag borde, men orkar inte riktigt. Skulle vilja att någon hjälpte mig att be om hjälp. Kram.

Bakom dörr nr. 11 sa...

Fint du skriver och att du delar med dig, det berör verkligen.
Ta hand om dig !
Kram Pia

House and Garden by Bia sa...

Fint och tänkvärt inlägg !!!
Och som sagt: du skriver bra ;))
Önskar dej redan nu en fin och ljus helg ;))
Stor kram från bia

Therese sa...

Fine, fine Hannis. Så fint at du orket å kjempe! Jeg er glad for styrken du har iboende i deg og evnen du har til å se skjønnheten og gleden i de små tingene i hverdagen.

Jeg leste denne teksten her om dagen, kanskje den kan gjør deg godt også? http://www.aftenposten.no/meninger/debatt/Til-deg-som-grat-i-bilen-i-gar--Kamilla-Danielsen-8237096.html

Jeg håper helgen din blir myk!

Klem, T

LÁrt de Vivre sa...

Du berör, du får en att tänka...du är stark och har det där lilla extra.

Kram Kajsa

finurliga fröken sa...

Oj så många gånger jag varit där. Känns att nu går de inte längre. Jag klarar inte en sekund till. Men jag är fortfarande här. Jag står fortfarande upp. Jag vet egentligen inte hur eller varför men så är de. Jag har stor förståelse för dom som inte orkat mer. För jag vet hur ont de gör och hur mörkt det är.

Jag är född med de här. Har alltid haft ångest och dom mörka perioderna kommer med jämna mellanrum. Men jag vägrar skämmas. Det ligger utanför min kontroll. Nått son ligger i mina gener.

Du lämnar så mycket fina ord och tankar jämt ♡

Helena sa...

När jag började läsa dagens inlägg om återbruk av bestick så ramlade mina ögon på mest lästa i högra spalten. Insåg att jag missat detta viktiga inlägg. Som Annie skriver vikten att våga prata om det. Jag blir lika imponerad varje gång över din styrka att berätta och din förmåga att kunna förmedla. Ljus och glädje till dig Hannis!/Kram