När jag var nio eller tio år

Jag har varit mycket i tankar om när känslor får fäste.
För min egen skull försöker jag identifiera det.
För att därifrån kunna gå vidare.
Som med rädsla.

Jag visste ju redan att min pappa var en beroende.
Min mamma hade varit öppen och ärlig om det.
Att det var därför det blev så tokigt hela tiden.
Att det var därför han oftast försvann ,
och inte höll det han lovade.
Hon förklarade så att ett barn förstod.
Så min mamma gjorde rätt.
Hon var ärlig,
 för att jag skulle få möjlighet att ta hand om tankarna.

Min farmor pratade också om det..
Och la till:
- Det är våran hemlighet!
Ingen får veta det.
En hemlighet som blir märklig i en stad,
där han var känd som narkomanen.

Så när jag var nio eller tio år,
 kom en polis till min skola.
Han skulle berätta för oss,
 att man skulle akta sig för droger och alkohol.
Och att man inte fick stjäla förstås.

En bra tanke.
Men barn i den åldern är för små,
för att förstå statistik och vetenskap.
Polisen talade om att enligt siffrorna
så blev narkomaner och alkoholister sällan äldre än trettio år.
Det här var åren 80-81.
Tror inte att det stämde ens då.
Det var skrämseltaktik.
Synen på beroende var annorlunda då.
Man pratade inte om det som en sjukdom.
Det var mera en defekt då...

I ett barns värld så skulle min pappa alltså dö snart.
Han var nästan trettio då.
Jag tror att mitt medberoende startade tidigare.
Men helt klart befästes min skräck för att
han skulle dö då...

Jag hade hundra tankar i det lilla huvudet.
 Och när jag blev rädd,
knöt jag näven, i min ficka.
För att ingen skulle se.
Det blev ett sätt att få kraft i otäcka känslor.
Det blev ganska mycket knuten näve efter det här.
Rädslan hade tagit fäste.

En av anledningarna var att man inte förklarade,
för barn som inte förstod.
Vad en polis sa.
Det fanns inget samtal efteråt.
Där man pratade med barn.
På barns sätt.

En klasskamrat hade en mamma som var alkoholist.
Hennes mamma satt på en av bänkarna 
på torget utanför skolan och söp.
Vi var ganska många som gick förbi där.
Och undrade hur länge till,
hon skulle leva.
Främst min klasskamrat.
Precis som jag undrade när min pappa skulle dö.

Jag träffade min gamla klasskamrat förra året.
Hennes mamma lever än.
Precis som min pappa, som nu är sextiofyra.
Vi stod där, 
och var överens om att skolan säkert ville väl.
Vi var också överens om att vi båda levt med rädslan.
Över att våra föräldrar skulle dö i missbruket.
I många, många år.

Jag tror på att vara ärlig med barn.
Just för att dom känner och hör,
det vi tror att dom inte gör.
Men ska man vara ärlig,
måste man vara det så att ett barn förstår.

Som min mamma gjorde.
Hon förklarade varför.
Inte som min farmor gjorde.
Skapade en hemlighet.
Det är inget man ska lägga på ett barn.
det skapar skam och skuld.
Och utanförskap.

Så en mamma som gjorde rätt.
Farmor som skapade hemligheter.
En skola som trodde att dom gjorde rätt.
Polisen som förmedlade det han troligast var lärd.
Så kan det bli.
När några barn blir rädda, känslor tar fäste,
och blir kvar i många år.

Jag tänker på det nu,
 för ikväll ska jag ha ett sånt samtal.
Om rädsla.
Med ett barn.
Förvisso är det här barnet rädd av andra anledningar.
Men det är en känsla som fått fäste.
En känsla som kan bli ett hinder.
Och skapa andra känslor.
Som i sin tur bygger nya hinder...
Ja, ni förstår vad jag menar.

Och min egen rädsla då.
Den finns där fortfarande.
Men idag knyter jag ingen näve,
utan tar hand om det.
Försöker förstå det.
Inte helt lätt alla dagar men ändå befriande

Så till er,
mjukhet i massor.
Kram Hannis








12 kommentarer:

HönaPöna sa...

Det finns inget värre än att leva i fruktan, att hela tiden vara rädd. Man blir bunden av det.
Fint skrivet av dej, jag försöker vara ärlig mot mina barn så mycket det bara går. Även om det inte alltid är så lätt.
Ha en bra dag, och lycka till med det där smtalet!

Melody and M.E sa...

Vad man säger till barn är ett mycket aktuellt ämne nu, informera barn utan att skapa rädsla är en balansgång. Det som inte berör det ena barnet, kan beröra ett annat barn oerhört djupt, så som det blev i ditt fall. När jag pratar med barn om döden är jag väldigt noga med att använda just ordet döden och inte säga att någon gått vidare eller somnat in. Ett barn som får veta att en nära anhörig försvunnit i deras liv för att han/hon "somnat in" kan bli rädd för att sova, rädd för att flera i deras närhet ska försvinna medan de sover. Det är svårt ibland att veta vad man ska säga och hur mycket man ska säga till barn, men själv tror jag på att man ska vara ärlig och att det skapar trygghet.
Kram M.E

Pia sa...

Kloka fina du, då förstår jag vem du brås på. Att vara ärlig mot barn är det viktigaste vi gör, att vara ärlig på deras nivå. Barn lever här och nu och vill inte ha någon inlindad trasslig förklaring, en rak och enkel är det bästa. Vuxentankar är förbjudna när man pratar med ett barn.
Att bära på det du gjort, det bryter ned människor, man skrynklas ihop på insidan. Jag är så glad för din skull att du tar fram det och tittar på det, och framför allt att du skriver så vi kan få ta del av det!
Fin dag till dig!
Kramen
Pia

Marika sa...

Hannis, det verkar som du timar dina inlägg så bra med mina funderingar. Den där artikeln från den franska journalisten som mist sin fru och sitt barns mor och som klassmammorna vill att vi ska låta våra 11-åringar läsa...Då gnager det i mig. Min unge är inte kvitt sin rädsla för att jag ska dö. Jag vet det. Att han inte riktigt förstod det där med cancern tog mitt hår. Att när man så gärna vill förklara saker så blir det fel ibland. Tror att du hjälpte mig nu. Tror att jag ska ta ett snack om livsglädjen och att ingen historia är en annan lik. Fast jag måste fila lite mera på det. Vill inte att han ska fortsätta vara rädd. Kramar

Kolonilotta sa...

Det far så många tankar genom mitt huvud nu så jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva.
Det är helt enkelt för stort!
Skickar därför all kärlek och värme jag har till dig och ett stort lycka till led samtalet idag.
Men jag är inte alls oroligt för hur det kommer gå.
Du är fantastisk och kommer garanterat få det lilla barnet att förstå på ett sätt som bara du kan.
Stor varm kram och all heder åt dig!

Anna S sa...

Förstår dig verkligen att du var rädd. Det är oerhört viktigt att vara ärlig mot barn på deras nivå. Barn förstår ju mycket, känner på sig, iakttar i tysthet . Att säja att något är en hemlighet är så fel! Som att sätta munkavle på barnet, som då blir själv med allting. Som leder till tankar , som att "kanske det är mitt fel?".

Det att min pappa injercerade (vet inte om det var i perioder eller hela tiden, det var bara ibland jag var med) och var psykiskt sjuk var en hemlighet i min familj. Jag blev hotad att inte berätta.
Men båda mina föräldrar betedde sej helknäppt och farligt när de hade nåt i sig. Även alkohol kunde få det att gå över gränser. Som att de trodde att det var "okej" då.

Känner igen den knutna näven. Min mamma sa till mig att jag bara får knyta näven i fickan. Så att ingen skulle se att jag mådde dåligt. Det var ju också alltid en hemlighet . Jag fick en oval vit sten att krama i fickan, av min mamma. Det blev en önskesten för mig. Önskade ofta att mina föräldrar skulle vara snälla och må bra. Sen när de inte gjorde det, som jag märkte fort, så tog jag på mig skulden för det. Försökte trösta dem och få dem att bli glada. När det inte funkade, när de inte log så kände jag att det berodde på mig.
Barn har ju ofta nära till att tro att de orsakat saker, bara genom att finnas. Än idag tar jag lätt på mig skuld och känner mig fel. Som att det är ett grundläggande fel på mig som gör att jag inte har rätt att finnas.

Lycka till med att prata med barnet! Du är en hjälte som finns där och är en bra människa. Det kommer barnet att ha med sig resten av sitt liv. En trygg vuxen som såg och kunde förklara.

Kramen och fin onsdag till dig.

annika sa...

Dina texter blir bättre och bättre. På det sättet att styrkan, ärligheten följs åt av din enorma kärlek och mjukhet. Tack! Det här fick mig också att tänka på när jag själv gick i skolan, och min fröken pratade om svordomar. Hon sa att den värsta svordom man kunde säga var -djävlar i min själ - då kom man helt enkelt inte till himlen. Punkt slut. Och min pappa sa det uttrycket ofta. Och där satt jag och sörjde för min pappa utan att jag någonsin sa något till honom. Och det är ju som någon skrev här ovan, vi är individer och hör olika saker och är olika känsliga. VIssa delar kommer man aldrig ifrån men om man har intentionen att förklara saker för barn då gäller det att tänka ett varv till. Barn vill ha raka ärliga svar, inget annat. De värderar inte och de stannar inte i det som vi tycker är jobbigt. Ungefär som när de börjar fråga om sex. De vill bara veta rent tekniskt hur det går till, inte något annat. Där kan man trassla in sig rejält :)
För övrigt tror jag att ditt samtal kommer att gå fint. Kramar!

Mamma C sa...

Både jag och min gubbe har nog alltid varit raka och ärliga mot våra barn. Som vi ser nu att dom uppskattat när vi pratar gamla minnen och händelser.
Kram mamma C
Inga svårigheter alls att göra inkokta päron. Sök bara på det så får du upp hur många recept som helst.

LÁrt de Vivre sa...

Tänk så tokigt det blev för dig och din klasskompis som fick den där rädslan att bära med er i tysthet, rädslan som kanske inte var helt befogad även om polisen och skolan tänkte att de gjorde rätt. Men en lärdom och en tanke, så drar man något gott ur det hela.

Ha en fin kväll!!

Kram Kajsa

Flower of Fame sa...

Tror dina erfarenheter kan ge fin hjälp till de barn du ska prata med. Även om du har haft det tufft. Ha en fin kväll Kram Pernilla

Kia sa...

Åh, sånt där kan bli så fel. Förhoppningsvis så har de blivit bättre på att gå ut och prata med barn på barns nivå. För prata behöver dom då de hör och förstår mer än vad man vill och tror. Och det kan vara om alla möjliga saker som de hör på tv, skolan, av kompisar, främmande, av en själv mm. Många tankar som de grubblar på och som ploppar upp vid senare tillfälle bara sådär.

För 1 eller 2 år sen stod det om en pappa som tände på huset som han 3 barn låg och sov i ute på Dalarö. Han hade barrikerat dörren, tagit bort stegen från deras loftsäng. Flickan vakna och lyckades ta sig ut men inte hennes 2 bröder. Det var här hos oss men inga barn som bodde här utan pappan bruka hyra nån stuga som sommarställe. Men de tog de upp direkt i skolan och prata om. Vilket jag tycker är bra då det kanske någon som har lekt med de här barnen eller träffat, kände dom. Eller bara prata om den hemska händelsen som folk nu pratade om.
Jag tror på det som din mamma gjorde och var ärlig. Barn är inte dumma. Ärlig och inte krångla till det.

Kram Kia

Smyckenochskapat sa...

Så klokt skrivet! Jag jobbar själv med barn och försöker alltid att förklara saker så barnförståeligt och öppet som möjligt. Ibland händer det att de inte förstår, men då frågar de. Såna är ju barn☺ Ha en fin helg💙/ Ninni