När man mår bra i dimman

Jag vaknar tidigt.
Ser ut i mörkret utanför.
Dimman...
Den är här nu.

Vi ger oss ut.
Dimman är så tjock att det nästan inte går att fota.
 Böjer mig fram mot en ensam stockros som växer längs kanten.
Skrattar åt det oväntade.
Den måste ha börjat växa där av frön
som spridits genom vinden.
Så ser jag stolen.
Mitt i dimman.
Ler för att jag vet att min vän Therese tycker om det.
Stolarna jag hittar på märkliga platser.
Det oväntade igen...

Vid min sida är han,
han den lojala.
Som inte bryr sig om hur jag är.
Bara jag är med honom.
Pälsen är full av rimfrost och frön.

Han varnar mig lågt att någon närmar sig.
Det gör han bara när jag fotar.
Det är som att han vet att jag försvinner då,
i en egen värld.

En man med en hund går förbi.
Nickar.
Jag nickar tillbaka.
Han stannar till, tittar på vad jag gör, säger:
- Det är vackert nu.
Nästan på ett smärtsamt sätt.
Jag håller med honom.

Där i dimman.
I det smärtsamt vackra så känner jag att jag mår bra.
I det här,
det jag är i just nu för stunden.

Det otvungna, mjuka.
Mötet med det oväntade.
En stockros på väg in i vila.
En stol som någon lämnat.
Och en pälsboll som är vid min sida,
Så startar jag min lördag.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis



9 kommentarer:

Villa Freja sa...

Ja, det är vackert nu men så fasligt kallt. Vill fly bort från det vackra, kalla som gör ont. Söt pälsboll du har :) Kram.

Solsippan sa...

Jag älskar dina bilder! Och jag älskar dina texter!
Massa varma kramar till dig <3

annika sa...

Åh hösten, den får mig alltid att må bra inombords. Och din pälsboll, han ser helt underbar ut, säger jag som inte är någon hundperson. Egentligen. Kram och det oväntade finns alltid bara man tittar, och det gör du så fint!

HönaPöna sa...

Vilken fin start på dagen... och någon som säger till att det kommer folk när man fotar, ja, det skulle jag behöva ibland. Fast annars får man väl bjuda på att andra ser en i knasiga positioner för den ultimata bilden. Kan ju vara fint att bjuda en främling på ett skratt.
Ha en fortsatt fin dag!

Fru Eriksson sa...

Wooo,så vackert både text & foton ♡ ...
Din lojale är bedårande/Nosuss & Kram

Anna S sa...

Så vackra bilder, som vanligt! På dimman och din trogne vän pälsbollen. Det är härligt med djur att det är så otvunget. Man får vara som man är, i olika stunder. Min svarta Madame katt verkar bli snarare förolämpad ifall jag gör mig till. Typ viftar med en för henne obetydlig och löjlig leksak som inte faller henne på läppen.Då är det ju bara för nig att lägga ner de fasonerna .

Så trevligt med mannen du mötte ute. Och stolen. Det är kul och fantastiskt att det just är stolar i olika former som kommer i din väg.

Tack för dina ord! Maten du lagat och fotat i förra inlägget såg väldans smarrig ut! Så spännande att fylla pannbiffar med lite av varje. Själv lagar jag mest soppor, lite olika. Eller är bekväm och köper halvfabrikat som ju på Intet sätt är lika gott som hemlagat från grunden.

Jag hoppas också att jag kommer få hjälp mot den hemska värken. Trot på avslappning , träning i lagom dos och att ta hand om det som gör ont. Förut hade jag en sjukgymnast som tyvärr slutade. Ska se om jag kan få tid hos nån annan om ett tag..
Det är svårt att tänka att det kan bli annorlunda, att världen är kvar därute.

Började häromdagen att såga till hyllor till ett metallskåp där jag förvarar alls kläder. I förrgår började jag rensa ut sånt som blivit hål i, eller som jag aldrig använder. Har en påse med kläder som jag tror en vän vill ha.
Sen igår blev jag så less på hur jag möblerat, så kämpade på med ommöblering . Saker och kläder är hullerombuller här nu. En världslig sak såklart. Ska se om jag börjar ordna allt ikväll eller en annan dag.

Stor kram och mjukhet till dig! :-)

Kia sa...

Åh, jag visste att jag skulle få se bilder i dimman hos dig!
Visst var det fint i morse. Jag tog ett varv jag med med kameran.
Så vackert ute.

Ha det toppen!
Kram Kia

Helena sa...

Fina pälsbollen och underbara foton! Den där magiska tiden på dygnet när solen ligger lite lågt och naturen börjar vakna. Jag håller med att det kan vara smärtsamt vackert. Kramen till dig.

Therese sa...

Takk, snille Hannis. Jeg leste dette i går og har gått rundt og smilt av stolen i dag. Jeg liker at den står der og venter og at noen har båret den dit. Livet blir bedre når man gleder seg over de små tingene som du, og jeg, gjør. I dag gikk jeg tidlig i skogen og fikk med meg at solen varmet bort frosten, veldig vakkert og det er lett å føle seg heldig da. Jeg håper kulden ikke gjør leddene dine alt for vonde.

De beste ønsker for den nye uka, måtte den by deg på gode stunder.