Mina grabbar...

Nu blir det hundhistoria...
Och en lång sån.

Jag och pälsbollen möter en gammal vän.
Han klappar på pälsbollen och säger:
- Jag glömmer aldrig Tjabo och Snok.

Det liksom hugger till i mitt hjärta.
Mina grabbar...
Jag tänker på dom fortfarande.
Ofta.
Tjabo, den stora som ligger i soffan på första bilden.

Han kom en natt.
Med min pappa.
Som tittade på mig med stora ögon:
- Hannis, den här är det bara du som klarar.
Så klart visste han, att jag skulle bli kär.
Det var ett smart drag.

Tjabo var i ett ruskigt dåligt skick..
Hans höftben stack fram, mager och pälsen var grå.
Men i blicken såg jag en krigare.

Jag åkte akut upp till Ultuna.
Där en gammal, luttrad veterinär tog emot oss.
Tog min hand:
- Låt honom somna in.
Det kommer aldrig att gå.
Till mig ska man aldrig säga just aldrig.
I efterhand så tror jag att  veterinären visste det.
- Kommer han att plågas om jag försöker?
- Nej, men det kommer aldrig att gå.

Tjabo var sju när han kom till mig.
Han var van vid att jaga sin egen föda,
slåss för sin överlevnad, bli övergiven,
 och möta en del grymma människor.
Han somnade in när han var fjorton.
Vid sin sida hade han mig, min mamma och en av systrarna.

Han blev en av de bästa hundar jag haft.
Flera av mina väninnors barn har lärt sig att gå,
med stöd av Tjabo.
Dom satt på hans rumpa, (som med tiden blev ganska stor),
drack sin välling och kollade på film.
Han bara låg där, som en stor kudde.
Han räddade en vän till mig när hon hamnade i en utsatt situation.
Han var älskad av alla.
Det skulle visa sig när Snok kom,
att han också var en flockmedlem som tog sitt ansvar.
I att rädda en valp.
 Så kom då ännu en av dessa nätter när min pappa dök upp.
Han ringde och skrek,
- Jag har en valp!
Mött mig vid porten.

Jag trodde att jag skulle bli lika gråhårig som min far i den stunden,
Han kommer springandes över parkeringen.
Med en valp i armarna.
Ännu en trasig fyrbent.
Som var använd som boxboll.
Så rädd för människor,
att han kissade på sig när man tittade på honom.
Han var i dåligt skick.
Men inte lika dåligt som Tjabo.

Tjabo steg fram.
55 kilo hanhund till den lilla skakande trasan.
Och la sig ner,bredvid honom,
Tvättade honom och visade att, här är du trygg.
Dom sov alltid ihop, i min säng.
Snok blev en väldigt speciell hund.
Mjuk och clown samtidigt.
Somnade med ena örat i vattenskålen.
Satt på katten...
Han och pälsbollen är ganska lika till sättet.

Snok fick stanna hos mig tills han var redo.
Att flytta till en arbetskamrat till mig.
På landet, där fick han leva tills han blev gammal.

Jag är ingen hjälte i det här.
Ingen barmhärtig samarit.
Jag anser bara att djur inte är förbrukningsvaror.
Att man måste tänka efter innan.
Det kräver att man tar ansvar.
För en levande varelse.
Ibland får man avstå andra saker som man tycker om.
Det kommer med ansvaret.

Ja, jag skulle kunna ösa ur mig om människorna...
Och hur jag ser på deras val.
Men ibland så är det bättre att agera och skita i dömandet.
Och långt ifrån alla omplaceringar är misskötta.
Ibland blir livet ohanterligt.
Det händer saker som gör att det inte går längre.
Sånt behöver man ha förståelse för.

Som igår kväll.
När min gamla vän berättade om en hund som levde på övertid.
Som ingen ville ha.
Vars ägare inte klarade av situationen längre.
Av olika anledningar.
Personen hade verkligen försökt.

Jag tittade på Pälsbollen,
men bestämde mig för att det är inte tid för det nu.
Varken för honom eller för mig.
Även om det var nära en stund.
- Men jag vet en vän, sa jag
Så vi ringde min vän.
Och efter några timmars samtal fram och tillbaka,
efter att jag träffat ägaren och berättat,
att jag vet en jättebra människa som kan hjälpa,
och dom sen umgicks en stund,
så åkte min vän hem med papper skrivna och en hund.

Den förre ägaren grät men sa,
- Det är bättre att göra så här.
För hundens skull.
Jag höll med,
 det är det mest osjälviska man kan göra,
att släppa någon man älskar,
för att ge den ett bättre liv.

Och jag var inte ensam i det här.
Vi var många som var med och hjälptes åt.
Och även personen fick hjälp.
Det var medmänskligt och mjukt.
Och det blev en ljus stund till slut,
för alla.

Senare på kvällen så fick jag ett sms:
"Det funkar fint i flocken.
Käkat i lugn och ro.
Sover nu i soffan, det blir bra det här."

Då gråter jag...
För det är dom där orden,
"det blir bra det här"
En fyrbent har hittat ett hem.
Och en människa som brydde sig om
sin fyrbenta har fått andas ut lite.

Jag har lovat min mamma,
att Pälsbollen är den sista omplacering jag tar.
Att nästa fyrbenta blir en valp som mår bra.
Där jag är med från början.
När man har såna här kvällar,
då är det svårt att övertyga sig själv om att det är så.

Jag tänker att det visar sig med tiden.
Just nu är det inte rätt tid.
Så är det ibland.
Men för någon annan var tiden den rätta.
"Det blir bra det här"
Mer än så behöver jag inte.

Och allt är Tjabo och Snoks förtjänst.
För utan dom hade jag aldrig lärt mig,
att det är alltid värt minst ett försök.

Kram till er // Hannis















14 kommentarer:

Flower of Fame sa...

Så stark av hundägaren att inse att det inte går längre. Bra av dig att känna att det inte är rätt tid just nu. Tycker också du är värd en helt ny valp utan bakgrund. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

Melody and M.E sa...

Hjälte eller inte, en fantastisk människa är du! Inte bara för att du tagit dig an dessa hundar, utan också för att du ser möjligheten och ger en chans till! Du är en sådan människa som gör skillnad och din blogg inspirerar, informerar, väcker tankar och medkänsla för de som står utanför och det ska du ha en stor eloge för! Idag gjorde du mig återigen tårögd!
Kram och nospussar från oss!

Marika sa...

Å mina tårar rinner nu. Så vackert! En fyrbent som hittat ett hem. Massor av kärlek på det. Kramar

Villa Freja sa...

Alla djur förtjänar en människa som du. Kram.

choicesbyannie sa...

Vackra du med de vackra orden. Jag säger som ovanstående: Alla djur förtjänar en människa som du. Kram

annika sa...

Men att agera som du, det är skönt att läsa, att någon tar sig tid, lyssnar och försöker. Ibland går det inte att hjälpa hela vägen, men ibland fungerar det. Så fint att läsa. Du är fin.

Birgitta sa...

Vilken dag !!!
Som fick ett helt underbart slut ,,, blir helt varm i hjärtat
Sitter här med tårar i ögonen ,,, men glädjetårar
Du underbara människa önskar världen hade fler "Hannis"

Kramar om/ forts fin tisdag

www.sognafaret.no sa...

Så vakkert skrevet...

Anonym sa...

Hannis, du är så klok! jag lär mig mycket av att följa din blogg. Du har ett gott omdöme och hittar alltid en lösning som är rätt i varje situation. Tack för att du delar med dig!
Kram
Gunilla

Helena sa...

Jag gråter! Starkt för det känns så nära. Blåöga som kom till oss som valp med bajs i pälsen och tarm som blödde. Och den andra kom till oss som fyraåring med sin berättelse i ett akutläge då ägaren inte hade lång tid kvar i livet. Känner mig glad att dessa hundar fått möta dig och din envishet. Jag känner igen det. Jag vägrar ge upp förrän jag inser att det faktiskt inte går att göra något mer. Fast ibland har jag sagt nej när frågan kommer om jag kan tänka mig ta hand om en hund som måste byta familj. Precis som du tittar jag på dem jag redan har innan beslutet kommer. Stor kram till dig Hannis och ditt varma hjärta.

HWIT BLOGG sa...

Så kloka ord och en väldigt intressant historia med dina fyrbenta vänner...du har ett HJÄRTA av GULD!
Önskar dig en skön onsdag Hannis.
Kram Titti

Tatjanis sa...

Jag tror att du är från en annan planet - så fint! Kram!!!

Pia sa...

Hur många ni än var så har du ett hjärta av guld <3 Att se det inte många ser, ett liv, istället för en pryl som alldeles för många ser det som är underbart! Vilken lycka för dessa liv att få komma till just dig och din mjukhet när de har farit illa innan.
Vad som gläder mig också är människan ni hjälpte, att själv inse att det inte fungerar längre, och att då ha möjlighet att hjälpa är stort.
När du sedan får höra de orden, ja då förstår jag att du känner att det var värt allt!
Kramar till dig du fina <3
Pia

Therese sa...

Så deilig det er når ting ordner seg til det beste til slutt. Og noen ganger er det faktisk mest riktig å si nei selv om man aller helst skulle ha sagt ja. Nyt tiden du har igjen med Pellsbollen, neste hund finner nok veien til deg enten det er en valp eller en voksen som trenger litt hjelp.
Fint å lese om de forrige hundene dine også!

Jeg koser meg med min Rubi, og må le litt av hvor glad hun blir når jeg tar på meg sokker (jeg liker å gå barneint og tar på meg det først når jeg skal ut). Tenk, hun som ventet i mer enn 3 år har nå ingen tid å miste virker det som.

I skogen i går tenkte jeg på boken din, hvordan går det? Jeg trenger å kjøpe julegaver, men det blir kanskje først neste år jeg kan gi bort din ;-)