Att se sig själv i en flicka på ett pendeltåg

På pendeltåget.
Varje dag.
Kommer dom, uteliggarna, ofta narkomaner.
Som skramlar med sina burkar.
Efter våra småpengar.

Står där,
inför en hel vagn drar dom sin story.
"Jag heter Anders/Fia/Staffan och är uteliggare,
jag behöver pengar till mat och boende.
Jag får ingen hjälp ifrån socialen"

Vi kan välja att se dom,
verkligen se dom.
För vad dom är, människor.
Älskade av någon.
Eller så kan man välja att titta bort.

För dom som står där och skramlar med en burk,
så känns det oavsett.
Hur mycket vi än vill intala oss.
 att det liv dom lever är byggt på lögner,
så är det deras verklighet.
Att dom lever utanför.
Saknade av någon.

Det finns dom som hamnar i dimman.
Den som är så tät att ljuset knappt tar sig igenom.
Som gör att man knappt kan se,
om det finns något att ta tag i.
För att hitta en väg tillbaka,
Så igår,
på pendeltåget.
På väg hem, efter en arbetsvecka,
som kändes som att den aldrig skulle ta slut.
Så står den där Anders/Fia/Staffan där igen.
Och drar sin story.

Just den här personen,
klappar alltid pälsbollen.
Vi pratar oftast en stund.
Beroende på hur han mår.
Han tycker om hundar.
Har haft en egen.
När livet var ett annat, än det han lever nu.

När vi står där och pratar,
så kommer en flicka fram.
- Hej pappa.
Hon kramar honom.
Lägger sina smala armar runt hans midja.
Och han,
han är på väg att brista.
Men kramar tillbaka.
Och försöker hålla ihop.

Jag nickar åt honom.
Backar.
Känner hur hjärtat vrids om.
Hur gråten vill strömma fram.
Begraver mitt huvud i pälsbollens rufsighet.
Knockas av mina egna minnen.
I deras stund.
På ett pendeltåg.

Flickan går av där jag går av.
Bredvid mig genom dörren.
Jag kan inte låta bli,
jag smeker henne över axeln.
Ler mot henne.

Hon tittar på mig:
- Han är fin din hund.
Jag tycker om hundar, säger hon.
- Du får klappa honom, säger jag.
Och det gör hon, länge.
- Han känner att du är en bra människa, säger jag.
Hon fnissar belåtet.
Sen springer hon mot sin mamma.
Som tålmodigt står och väntar.

Hela kvällen känner jag.
Telefonen ringer men jag orkar inte prata.
Vill vara en stund i tystnaden,
Och tänker på henne, flickan.
Med sin kärlek till sin far.
Sin öppna blick.
Hon som tycker om hundar.
Precis som han.

Till slut ringer jag en vän.
Och berättar.
- Åh, du såg dig själv för länge sen.
När hon säger så börjar jag gråta.
Sen börjar vi skratta.
Hejdlöst.

För det är något vackert mitt i allt det där,
trots det smärtsamma.
Att se sig själv.
I någon annan.
En flicka som har kramat sin pappa.
Som lever utanför.
Och sen springer mot sin mamma.
Som tålmodigt står och väntar.

Livet...
det slutar aldrig att förvåna mig.
Att se det vackra i det smärtsamma.
Samhörigheten.
Det lilla i det stora.
Hon gav mig något fint den flickan.
Med sin öppna blick.
Och sin kärlek till pappan som lever utanför.

Till er, kärleksfullhet.
Kram Hannis




























22 kommentarer:

Good Enough sa...

Nu rinner tårarna. Din berättelse griper tag i mitt hjärta.
All min kärlek! /M

Tinis vita hem sa...

Tårarna rinner här oxå medan jag läser och dricker morgonkaffet. En gripande historia och du skriver så fint. Tack för dina inlägg, jag läser alla :) Ha en fin dag! kram Tini

Flower of Fame sa...

en tår vill tränga fram när jag läser ditt inlägg. Så sorgligt, samtidigt underbart att flickan ändå träffar sin pappa trots sitt utanförskap. förstår din känsla att du kände igen dig i flickan. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

House and Garden by Bia sa...

Stor lördags kram till dej <3
Bia

Mamma C sa...

Gripande historia, tårarna bara rinner nu när jag läst detta.
Ha en fin helg.
Kram Mamma C

Helena sa...

Om jag fick dig att börja gråta igår av mitt inlägg så måste jag erkänna att jag nu sitter och med stora tårar rullande över mina kinder. Du har skrivandets magi Hannis. Du kan beröra med dina texter. Du kan få oss andra att uppleva det du ser och känner. Vilken gåva du har. Kram

Therese sa...

Fine, fine Hannis! Du berøre meg igjen og igjen. Heldige er de som får møte deg på sin vei.

Jeg er glad for at du klarte deg og jeg håper den lille jenta også vil gjøre det. Og jeg har tenkt på de ungdommene du snakket med for en stund tilbake, det må ha gjort godt for de å se en voksen som har klart seg, og som en gang hadde de samme tankene og følelsene som de strir med.

Du utgjør en stor forskjell!

Ønsker deg enn mjuk helg. Klem

Therese sa...

Og for ett magiskt bilde!

I går da jeg var litt sliten lengtet jeg etter en "Hannis-stol" og her kom den.

Birgitta sa...

Ditt sätt att skriva är magiskt fina ,,,
Tårarna rinner här ,,, Så vackert Sorgligt men ändå så fint ,,, mitt i allt ,,,
Du ger så mycket i dina vackra ord ,,, sluta aldrig att skriva fina du.

Kramar om
Njut Helgen

Kia sa...

Du får mig att börja gråta...
Du förmedlar händelser så fint och bra. Som om man är där själv.

Din loppismadame verkar vara en härlig person. Jag gillar folk som är rakt på sak och säger som det är även om det inte alltid är så smickrande.

Ha en toppen helg!
Kram Kia

finurliga fröken sa...

Fina du! Va dina ord alltid berör mig. Din värme, din kärlek, din omtanke. Det lyser alltid igenom så starkt. I varje ord du skriver ♡

Anna S sa...

Jag blev mycket berörd av ditt inlägg. Sorg, men samtidigt acceptans. Att det är såhär det kan vara. Eller som för mig lite annorlunda men ändå en eller två föräldrar som inte kan något annat. Och barnet/barnen som finns där och älskar dom ändå. En slags skuggsida som många inte vill se.

Just det att det fanns droger med i bilden hos mig som liten fyller mig med en sån sorg. Vågar inte riktigt känna den. Men ditt inlägg idag tog mig lite närmare.

Det är svårt att sörja föräldrar tycker jag. Efter att som liten trott att de alltid hade rätt på något sätt. Att alla barn har det så. Till att ha insett att det skadade mig, det skadade dom också. Men samtidigt, de kunde inte bättre. Även att jag har mitt eget liv att leva nu. Som innehåller mycket tankar om hur det var. Jag tror också på att prata om det. Och att kunna skratta åt hur det var är befriande.

Stor varm kram till dig!

Villa Freja sa...

Vackert och insiktsfullt som alltid. Tänk, om vi stannade upp lite oftare och såg våra medmänniskor, verkligen såg. Bortom yta och fasad. Inom dem. Vad vi skulle lära oss. Vad våra hjärtan skulle öppnas.
Ödmjukhet.
Kram.

~ Eva ~ sa...

En mycket fin återspegling...

Kram

Livskrafter sa...

Wow tack kära Hannis för dina nakna ord. De berörde, rörde och lade sig intill hjärtat. Det berör när det här mänskliga kapitalet omsätts på ett medmänskligt sätt. Vi bär alla våra sorger och möten inom oss och ibland kan vi spegla oss själva i andra.
Tack igen
Kram
Emma

Louise sa...

Fina fina Hannis
💛
Louise

Den där Victoria sa...

Så fint möte och så oändligt mycket känslor i det, tack för att du delar med dig, om allt det vackra som ändå finns i svärtan.

Kram Victoria

annika sa...

Åh Hannis. Du får mig att gråta. På ett fint sätt. Över det sorgliga och smärtsamma men också över att livet är förunderligt. Ingen vet vad som väntar eller hur bra allt också kan bli. Varma kramar!

Anci sa...

Du ger mig något fint. Något som griper tag i hjärtat. Du visar så mycket kärlek här. Mina ögon fylls av tårar.
Tack för allt du ger !!

Stor kram till dig

Anci

Anci sa...

Och du, vilka fina hattar !!! :)

Kramar
Anci

Vitt hus med svarta knutar sa...

Du har en oerhörd förmåga att beröra med dina ord och skildringar från livet.
Kram,
Regina

choicesbyannie sa...

Så sitter jag här än en gång med tårar trillandes utmed kinderna. Det kändes som om jag var med dig den där dagen. Jag såg det du såg och kände de du kände. Tyckte till och med att jag kände doften av en hund ;) Det är fantastiskt egentligen hur ord kan transportera oss till andra verkligheter.
Tack för att jag fick vara med, att jag fick uppleva endel av denna stund jag med. Tack för att du alltid ser människorna bakom fasaderna.
Tack
Fin dag till dig
Kram
Annie