Pappan som är min

För några dagar sen öppnade jag en väska.
När jag letade böcker till en väns dotter.
I väskan fanns brev.
Brev skrivna från ett fängelse.
Till ett barn, som var på väg att bli vuxen..
Som väntade, på sin pappa.
Som ville rädda honom.

Bland breven låg gamla bilder.
En bild på min pappa.
På baksidan av bilden står det att han är arton år.

Bilden får vara framme.
Bland solglasögon, tarotkort och smycken.
En bild från en tid där han inte har blivit sliten.
Som han är på alla andra bilder.
Från ett stökigare liv.

Jag läser breven som är sorgliga.
Som att vi låtsas att det är normalt.
Att han sitter i fängelse.
Det väcker ändå en saknad.
En saknad efter den där mörka rösten.
Hans sätt att säga hej till mig.
Skrattandes det låga skrattet.
- Pappas pluttasnutta.
Sådär överdrivet.
För att han visste att det retade mig.
Så pussen i pannan.

Tänker på fängelse.
Och hur det till slut blir vardag.
Att leva det livet.
Jag kan inte prata för den som sitter där.
Men så blev det för mig som anhörig.

Kommer ihåg dom där samtalen.
Prick 19.00
Då var det telefontid.
Frågorna om hundarna, om jag hade gjort något roligt, 
pratet om hans träning, eller vad som hänt under dagen.
så avslutet, alltid samma,
- Pappa, älskar dig, vi hörs imorgon.

Det var alltid tryggast när han satt i fängelse.
Samtalen via telefon på kvällarna.
Stunden vi hade ihop nästan varje söndag.
Två timmar.
Inlåsta i ett besöksrum på ett högriskfängelse.
Då han hade bakat sockerkaka.
Och gjort varm choklad.
Och förhörde sig noga om pojkvänner,
partynätter och vad som hände utanför.
För en stund kändes det som att ha en pappa.
En pappa som var vältränad, frisk och ganska glad.
Som normalt, vad det nu egentligen är.

När jag gick följde han alltid efter.
Så långt han fick gå.
Stod med sin hand mot en ruta som inte gick att krossa.
Tittade efter mig hela vägen till slussen.
Som vi anhöriga gick igenom.

Jag ryser fortfarande när jag hör tunga dörrar slå igen.
För det är förenat med att skiljas.
Från någon som jag älskade.

Jag minns tiden för muck.
Efter år i fängelse.
Förhoppningar och löften som skulle infrias.
Livet skulle bli annorlunda.
Hur vi hämtade honom utanför den där muren.
Där stod han med en sopsäck med hans tillhörigheter.
Och några timmar senare,
var förhoppningarna krossade.

Jag visste att det skulle bli så.
Varje gång.
Ändå så hade jag det där hoppet.
Sen satte jag på mig stålmasken.

Så började det om.
Ny häktning, ny rättegång, nytt fängelsestraff.
Smärtsamma stunder, frågor från polisen.
Min stålmask blev hårdare och hårdare.
Förlåten blev blekare och blekare.
Han gav upp sig själv.
På riktigt, för gott.
Till slut blev jag tvungen att ta avsked,
För att inte krossa mig själv.
Det går inte att rädda någon annan,
inte från det livet han lever.
Det måste man vilja bli fri från själv.

Men ibland så tillåter jag mig att sakna honom en stund.
Pappan som är min.
Sakna det fina han har.
Någonstans där bakom alla ärr från livet.
Så slår ett hjärta som jag älskar.
Som är en del av mig.
Det kommer jag aldrig att ta ifrån honom eller mig själv.
Det finns ingen bitterhet kvar.
Inget agg.

Jag kan känna sorg ibland.
Men också en glädje.
I att jag har en del av honom som bara var ämnad för mig.
Saker han berättat om.
Sidor av honom som bara dom han älskade fick se.
Och vi var få.

Skratten, pussarna i pannan, havrebollarna som ställdes utanför min dörr, 
Alla djur som skulle räddas, fåglarna som inte flög,
 igelkottarna som inte åt,
 alla dessa hundar som stals från någon annan narkoman.
Med hänvisningen, "dom tar inte hand om sina djur".
Mitt i nätterna dök han upp,ropandes:
- Hannis, du måste rädda den här!
Jag har gjort konstgjord andning på de mest märkliga djur.
Vi misslyckades sällan.

Det känns fint att ha just det, bland andra minnen.
Mjuka minnen från pappan som är min.
Som trots sitt stökiga liv är en hjälte för hundar som led,
igelkottar som var hungriga och fåglar som inte kunde flyga.
Sånt finns i hans hjärta.
Och så även i mitt.


Till er,
en fin dag.
Kram Hannis













19 kommentarer:

Good Enough sa...

Du skriver så fantastiskt vackert. Du har ett stort, varmt hjärta. Kanske det största och varmaste jag känner. Det är fint. Och avundsvärt.
Mjuk kram finaste
/M

Flower of Fame sa...

Så fint du skriver om din pappa. Att du har gått igenom så mycket som barn till vuxen. Och ändå är så ödmjuk emot din pappa. Ja beundrar dig för det. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

Choices by Annie sa...

Jag saknar ord.
Jag känner tacksamhet
Och jag blir lite sorgsen för att i nästa stund lamslås av din ödmjukhet. Du är en vacker själ Hannis och en förebild.
Tack för att du bjuder in oss till dig.
Stor varm kram
Annie

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Känns som det blir svårt och skriva
kommentar här, vill bara läsa. Älskar
det du skriver.
Kramar/AM

Anci sa...

Jag önskar dig den bästa av dagar ! Tack för att du är den du är och för att du skriver så fantastiskt. Jag skulle kunna läsa en tjock bok skriven av dig utan att tröttna, tror jag.
Du skriver så fint om din pappa. Jag kan känna kärleken ända hit. Din förmåga att se genom och bortom människor är oavnlig. Tack !!

Kramar
Anci

Sandra sa...

Men åh. Vilken gripande text! Vackert och sorgligt på samma gång.

annika sa...

Du är så modig Hannis som delar detta, tack! Din kärlek må vara luggsliten men dina ord lyser av ödmjukhet, vackra männska ❤️️

Kolonilotta sa...

Jag drog en djup suck när jag läst färdigt!
Trodde inte att det fanns mer....och fler som skadat dig! Du har verkligen en otrolig talang för att skriva.
Det har jag sagt flera ggr. Och kommer säkert säga det 100 ggr till. Mitt hjärta blöder för en liten Hannis som fick sina drömmar och förhoppningar krossade om och om igen....!
Du är en så fin människa! Och otroligt stark.
Ha en jätte fin kväll kära du! ♡

Viveca Tolstoy sa...

Så fantastiskt, svårt och vackert...din text når djupt in. ��
Viveca

Anna S sa...

Tack igen för att du delar med dig! Du skriver otroligt bra, fångar essensen av delar av din historia som inte varit lätt. Livet är inte alltid en dans på rosor. Jag beundrar dig att du unnar dig att sakna Pappan som var Din. Känner igen att alltid ha oroat sig för vad olika personer ska hitta på och göra. Svårt när man bryr sig, att inte bli medberoende. Men det var ett klokt beslut av dig att välja dig själv. Förstår att det var ett svårt , men nödvändigt val.

Det är svårt när man som liten inte hade den fulla tryggheten i friska föräldrar och fick ta på sig mycket ansvar för föräldrar som inte kunde bättre.
Det är fint att läsa att du bevarat och har tillgång till den pappan som var bra mot dig, trots omständigheterna med honom. Jag har lite stängt av de känslorna inför min pappa. Han är död nu, fick cancer för ett antal åt sedan. Jag träffade honom innan han dog, där på sjukhemmet. Sörjde den pappan som varit bra i stunder mot mig. Och var glad att han lämnat jordelivet.

Jag känner med den tonåriga Hannis som träffade pappan när han satt inne. Jag orkade och ville aldrig se min far när han hade sluten psykiatrisk vård. Kunde Inte återse honom förens jag var helt söker på att han skulle gå bort.

Livet har sina märkliga vägar ibland. Jag gillar att du kan ha fotografiet på Din Pappa framme. Försoning med sakernas varande och sitt öde är fint och läkande.

Stor kram härifrån! Och mjuk tisdag.

Villa Freja sa...

Vad fint du skriver om den där kärleken till en förälder som tyvärr inte räcker till men ändå har en speciell plats i hjärtat. Starkt och modigt. Kram.

HWIT BLOGG sa...

Pappa är alltid pappa...djupt därinne i hjärtat. Vackra ord om en älskad far...
Stor varm kram till dig,
Titti

Mamma C sa...

Precis som föregående skriver att pappa är alltid pappa hur det en är. Alltid finns det något fint och vackert som man minns.
Kram Mamma C

Helena sa...

Vacker och mycket ödmjuk text. Full med insikter. Säger som så ofta tidigare - fronesis. Tack för att du delar med dig. Kram H

Kia sa...

Jag älskar hur du skriver! Du får till det med en sån känsla, sluta aldrig skriv Hannis.

Hoppet är det sista som överger en och valen för att må bra måste man göra själv.
Du har fina minnen kvar som ni delade och dom ska du spara.
Man väljer om man vill hänga fast vid det bra eller det dåliga.
Du har valt de bra.

Önskar dig en skön onsdag!
Kram Kia

LÁrt de Vivre sa...

Här sitter jag och får tårar i ögonen, känner smärtan, känner kärleken.

Det är de fina minnena som får leva kvar och de trasiga som läggs undan bara är..., det är så det måste vara.

Du är ju starkt & fin så jag tror att du vårdar dina minen ömt och tar fram de som gör dig glad och varm

Kram Kajsa

Solsippan sa...

Solvarm kram 💖 Jag har inga vettiga ord eller ens en aning om hur grymt det är att växa upp på det sättet, men att leta efter och minnas det vackra och det fina, det vet jag hur man gör.
Önskar dig bara mjukfina dagar hädanefter.

Solsippan sa...

Solvarm kram 💖 Jag har inga vettiga ord eller ens en aning om hur grymt det är att växa upp på det sättet, men att leta efter och minnas det vackra och det fina, det vet jag hur man gör.
Önskar dig bara mjukfina dagar hädanefter.

Team Åsgård sa...

Jag har inte läst några bloggar på mycket länge och så går jag in på din fina och läser det här. Jag är så tagen av ditt fina sätt att beskriva. Och hur du ser det ljusa i det mörka. Tack för att du delar med dig!