Det där med att blogga...

Nu blir det mycket text...
 
Jag och några vänner diskuterar sociala medier.
En av vännerna är kritisk till bloggandet,
eller sociala medier överhuvudtaget.
Om folk verkligen är intresserade.
Eller om det handlar om bekräftelse, att stärka egot.
Ytligt tjafs som hon säger...
Sånt är intressant tycker jag.
För till viss del så lever vi ju ut våra egon på nätet.
I olika sociala medier.
Men handlar det verkligen bara om ytligt tjafs eller ego?
 
Jag börjar fundera på det.
Måste tänka innan jag svarar.
Och nu svarar jag utifrån mig själv och mitt sätt att blogga.
Vardagsbloggandet.
Svarar att jag tror att det beror på syftet.

Jag vet varför jag bloggar till viss del.
Mina texter till exempel.
Om mina egna upplevelser.
Dom delar jag med mig av,
 för att jag hoppas att det ska göra skillnad.
Att det kanske ger någon som inte mår bra hopp.
Eller att det kanske väcker en tanke.
Om att vi har olika förutsättningar.
Att det inte är fel att någon gång i livet möta motgång,
psykisk ohälsa eller annat som kan vara svårt att prata om.
Livet inte är så sött hela tiden.
I alla fall inte mitt liv.
Men kan vara bra ändå.
Oerhört bra.

Det handlar inte om att stärka egot.
För jag delar med mig av en bit av mig som lätt skulle kunna
användas emot mig.
Eller en bit som ses som obekväm,
just för att jag skriver om sånt
som ibland är svårt att ens prata om.
Som en del inte ens vill se.
Som att vara dotter till en narkoman.
Eller depressionerna.
Inte unikt på något sätt.
Men kanske inte heller något man snackar om bara sådär.
Jag släpper det på nätet.
Vem som helst kan läsa det.
Och mina texter är det hyfsat många som läser.
Läskigt många ibland...

Alla dom kommenterar inte.
En del för att dom aldrig kommenterar,
precis som jag gör hos andra bloggare.
Läser men kommenterar inte.
En del kanske för att dom inte vet vad dom ska skriva.
En del för att dom inte tycker om det dom läser.
Oavsett så tror jag att det är viktigt att ha distans till just sånt.
Att inte mäta sig efter antal besökare eller kommentarer.
 
Sen är det klart att det är kul.
Att saker jag delar med mig av här,
mottas på ett bra sätt, att dom som läser tycker om det.
Och det är klart att det känns bra att höra att jag gör något bra.
Det stärker förstås mig och kanske egot då...
Men det får aldrig vara drivkraften.
Att få många kommentarer, mycket beröm eller många läsare.
För då börjar det handla om bekräftelse.
Och det är då det blir "fel",
för då börjar jag göra saker för andra.
 För att bli tillfreds.
För min egen del måste det vara roligt och kravlöst.
Det är ett sätt att få dela med mig av bilder,
pyssel och texter.
Sånt som jag tycker om.
Det är inte alla intresserade av.
 
Jag svänger ju ganska kraftigt mellan djup och yta,
Men det gör jag å andra sidan i livet utanför bloggen också.
Att jag inte skriver om flyktingar eller politik betyder inte,
att jag inte bryr mig.
Utan att det finns andra som skriver om det så mycket bättre.
 
Vi bloggar av olika anledningar.
Och vi lever olika liv.
En del bloggar bara om det bra, det fina.
Det betyder ju inte att livet ser ut så alltid för dom.
Men dom väljer att fokusera på just det.
Man får aldrig glömma att människan i världen på nätet,
också har en annan verklighet.
I en annan värld.
 
Som jag,
jag går inte runt i en andlig bubbla av acceptans jämt.
Även om jag strävar efter acceptans på flera plan.
Jag blir irriterad på köer, människor och försenade pendeltåg.
Ibland.
Dessutom så härmar jag människor högt,
utan att tänka på det.
Uttal, dialekter, röstlägen.
Min människonyfikenhet hävdar jag.
Min yngsta syster skulle kanske hävda något annat.
 
Jag lever ett helt liv utanför bloggen.
Som jag inte delar med mig av här.
För då skulle både ni och jag tröttna.
 
Jag har och har haft förmånen att alltid fått ta del av en mjukhet
i internetvärlden. 
Möter härliga människor som tar sig tid att kommentera här.
Som ofta delar med sig av sitt eget.
Bjuder på sig själva.

Det räcker för mig.
Att det är kul och att det är en mjuk ton.
Att jag kanske väcker något hos någon ibland.
Om det stärker mitt ego,
göder min bekräftelse.
Det vet jag fortfarande inte.
Jag har inte funderat klart på det.
Det är inte ens viktigt.
Så länge det är kul.
 
Till er, mitt i veckan, en stor kram // Hannis

Ps. Anna.S, tack för din omtanke om pälsbollen!
Han är nu ganska lik sig själv igen,
kanske ännu mera divig=))
Vet du vad jag läste först när du skrivit snöra sin hatt,
snöra sin katt...
Började gapskratta när jag såg det framför mig!

Jag tror på det där med att ta bort en del plotter.
För vilandet.
Märker att jag blir lite blockerad när det blir för mycket saker.
Kanske har det med just intrycken att göra.
Låter som en bra plan!

Hoppas att det känns lite bättre med sorgen.
Visst är det märkligt hur det ibland bara rivs upp igen?
Hur man överrumplas av sitt eget inre.
Det kan både vara en gåva och ibland ett ok att bära.
Stor kram till dig!





18 kommentarer:

LissenTo sa...

Att dela med sig av både sig själv, när det gäller djupa livsfrågor och lite feelgood. Det tycker jag om och man behöver båda. Livet skiftar.

Mjuk kram

Choices by Annie sa...

Blev nervös där ett tag... Trodde du skulle skriva att du tog ett uppehåll eller än värre skulle sluta blogga. Jag är så tacksam över din blogg som väcker så mycket känslor och tankar hos mig. Jag är imponerad över din uppriktighet och din öppenhet och kan ibland önska att det fanns fler som du där ute i bloggvärlden (eller det kanske det gör fast jag inte hittat dem)

Allt som oftast funderar jag över varför jag bloggar. De där kommentarerna blev som ett gift som jag längtade efter. Jag kunde till och med skriva om saker i syfte att få kommentarer, respons på att jag var duktig. Bekräftelse.
Men sen insåg jag att det var ohållbart, att jag inte var sann mot mig själv. Så jag började helt enkelt skriva om det jag brinner mest för, miljön i vetskap att mitt läsarantal skulle störtdyka, i vetskap att kommentarerna skulle bli så mycket färre. Men vet du vad... Det gör inget. Om jag så kan påverka en enda människa att leva mer hållbart så är det värt mer än all bekräftelse i världen ;)

Nu blev det mycket text från mig med, men du väcker sådana tankar ;) Tankar som jag faktiskt nu för första gången satt ner på pränt. Tack för det;)

En fantastisk Onsdag önskar jag dig
Kram
Annie

Marika sa...

Hej Hannis!
Jag kom hit genom Annika (En aning om yoga) och fastnade just för det du berättar om att vara narkoman dotter. Mina systers barn är narkoman barn utan föräldrar. Min syster dog när barnen var 12 och 3 år gamla. Något år senare blev deras far dödad av en knarklangare.
Det finns så mycket jag inte förstår i den här historien. Därför tycker jag om att du delar. Fortsätt med det...även om det skulle stärka ditt ego så är det okej! Kramar Marika

Kolonilotta sa...

Tänk att du alltid får till det så bra....
Dina tankar och funderingar i dagens inlägg är helt suveränt! Vi är ju alla olika människor.
Och likaså våra bloggar. Och vi har olika behov och viljor av vad vi vill dela med oss av. Inget är fel. Bara olika! Idag har jag ingen lust att göra ett inlägg. Och då kommer det inget heller... om inte lusten faller på lite senare. Ha en jätte fin dag!
Stor kram! ♡
Susanne

LÁrt de Vivre sa...

Men det är väl just det! att få lov att skriva och dela med sig genom bloggen, Instagram eller annan soc. media som får en att ventilera, sprida glädje, eftertänksamhet.... Men sen kan vänskapsband skapas med människor man aldrig träffat... som man kanske skulle vilja träffa eller får en att må bra, skratta eller få dela åsikter med.

Sen är det ju inte alltid man vill dela med sig eller har något att berätta, då får det ju vara så...det ska ju vara på ens egna promisser och inte andras krav.

Att få positiva gensvar stärker en och det är nog en bra sak med bloggandet, som ger en en push när man kanske som mest behöver den. För ibland känner man sig obetydlig och liten, då är det så skönt att veta att det finns någon därute, en vän som kan peta till en med glädje.

Du skriver vacker, roligt, knasigt ...rent ut sagt inspirerande. Det är alltid roligt att besöka din blogg som dessutom varvas med sköna bilder.

Ha en tokskön dag i ett förhoppningsvist soligt September

Kram Kajsa

annika sa...

Fint beskrivet. Jag har själv fått så oerhört mycket av mitt bloggande, kanske främst när jag delat det som varit tufft eller svårt att förstå alla gånger. Det är nätkärlek i alla former. Plus att jag fått vänner som jag inte alla har sett IRL. Jag tycker mycket om att du har bredden i din blogg, själv är jag nog mer "enkelspårig" som alltid får till det hela utifrån yogan :) På IG är jag lite mer åt olika håll. Tänker att man använder sina kanaler som man vill.
Den som pratar om bekräftelse med stort B kanske mest tänker på de som alltid visar upp någon slags lycklig fasad, som alla egentligen vet inte stämmer. Ingen har det så hela tiden. Men man kan också förstå att människor inte vill visa det jobbiga, det är inte så vi är vana att göra. Men tack vare människor som dig så luckras saker upp, man ser att man inte är ensam och att det är mer som förenar än som skiljer oss åt.
Har man inte bloggat, tror jag inte man kan förstå det hela riktigt. När det gäller kommentarer brukar jag tänka att ingen kommer att svara på det här, när jag skrivit något extra känsligt, men jag har alltid haft fel! Det jag däremot märkt är att fler människor läser hos mig, men färre kommenterar. Och det kanske är en utvecklingsfas av det hela sociala medier-området? Ser det även hos bloggar som haft väldigt mycket kommentarer tidigare.
Kram på dig fina männska!

Melody and M.E sa...

Är det inte så att det finns både ytligt tjafs och djupa tankar i bloggvärlden, precis som det är i livet. En del väljer att skriva om bara det ena eller det andra och en del mixar! Om nu någon stärker sitt ego via sin blogg, så behöver det väl inte vara fel. Det är ju upp till var och en att läsa bloggar och vilka man läser.
Det viktiga är nog att bloggandet inte känns som något tvång, men för dem som har bloggandet som sitt levebröd är det nog bara att blogga på även när de dagar det känns trist. Själv tackar jag allra ödmjukast för att jag får chansen att läsa dina inlägg i din blogg!
Kram M.E

Mamma C sa...

Jag är nog en sådan som många tycker bara skriver ytligt tjafs. Har aldrig öppnat mig som du gör i din blogg i mellanåt. Men jag tycker du är stark och modig som delar med dig till oss andra som läser din blogg. Jag läser många bloggar som är båda delar av ytligt tjafs och djupa tankar och det är en bra mix för mig.
Kram mamma c

Flower of Fame sa...

Du har så rätt så länge det är kul ska man göra det. Du är så duktig på att skriva. Klart du ska göra det. Jag är då inte så bra på det utan lägger fokus på att fota och och njuta av det. Ha en fin dag Kram Pernilla

HönaPöna sa...

Jag har också funderat en del kring det där på sistone... funderat på drivkraften, hur länge man ska hålla på, inspirationen. Gillar dina tankar kring det hela, vi är olika, med olika syften, det viktiga är kanske att veta vilket syfte man har.
Kram till dej härliga människa!

Tatjanis sa...

Jag skulle vilja göra en sådan där figur som man gjorde i sin gamla mobiltelefon förr, som när man knappat in en massa tecken i olika rader med mellanrum här och där blev en figur. Min figur skulle vara en kram. Till dig.

Du är bra och jag lär mig lite av dig varje gång jag läser här (även om jag inte kommenterar varje gång...)

KRAM KRAM KRAM

/Tanja

House and Garden by Bia sa...

jag beundrar dej på det du skriver om i din blogg...och man skriver ju precis som man vill i sin blogg ;))....alla skriver vi om olika saker...allt är lika intressant och givande tycker jag (för det mesta iaf)...vad tråkig det skulle vara om alla skrev om samma saker...nej...fortsätt som du gör ;)))
Kramisar bia

Anna S sa...

Hmm, intressant med olika åsikter om bloggande! Jag tänker att för att egot är med så behöver det inte vara överdrivet eller på något sätt "fel". Vi är ju dom vi är, med många bottnar och livserfarenheter man kan lära av. Se om det är likt ens egen historia och vad man bär på. Läsa hur andra hanterar livet.. Med ytliga och djupa ämnen. Det är högintressant med vardagliga saker och händelser för mig. Vardagsbekymmer eller kära besvär.. (Behagliga problem som du kallar det)
En blogg speglar ju den bakom den och det är kul att det därför finns så många stilar av blogg och bloggande.
Jag är glad att du bloggar, och om det du gör. Då mina intressen , att vars kreativ, inredning, djur är så ofta nämnda.
Sen är det något mer jag fastnar för i de bloggar jag besöker: personen som skriver. Och då handlar det lite om dennes ego men inte alls på ett skrytit sätt utan snarare "detta är jag". . Och det gillar jag.

Det är fantastiskt med alla olika människor som finns som presenterar sig på olika sätt. Vad de tycker om, inte tycker om och vad de brukar inspireras av.
Det känns i alla fall för mig väldigt äkta och chosefritt många gånger.

Så skönt att pälsisen mår så mycket bättre! Och att divigheten sitter i.
Haha! Min kattdam skulle bli olycklig on jag fick för mig att snöra om henne. Det låter jag bli. ;-)

Jag börjar komma tillbaka mentalt nu sen ikväll. Som tur är. Hade brorsan på besök och han hade med sig sushi från favoritstället.
Har orkat vara vaken hela dagen . Vet inte riktigt vart den tog vägen.

Fin fortsatt vecka till dig! Kramen

idagtankerjagpa sa...

Jättebra formulerat kring varför man bloggar. Jag kände igen mig jättemycket i hur du tänker kring det. Har alltid känt mig väldigt kluven kring bloggandet, hoppats att det inte var för att få bekräftelse. Det är ju nånting i det där med själva skrivandet som lockar mig, att uttrycka sig och att - som du skriver - kanske beröra någon med mina ord. Själv har jag fått mycket hjälp av det som andra skrivit. Glad att jag hittade din blogg hos Annika (enaningomyoga). Jag kommer tillbaka.
Carina (idagtankerjagpa)

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Nu är det ju väldigt få som skriver så
bra som du, så långt ifrån ytligt man kan
komma. Där är vi som dag och natt du och
jag, hos mig blir det på sin höjd ett skrap
på ytan. Men alla gör på sitt sätt och det
tycker jag är bra.
Kramar/AM

Njut Av Livets Goda Ting sa...

Som jag känner så skriver du alltid från hjärtat och ärligt...
Om jag går till mig själv så har jag enorma tyngder som jag bär på nu och bloggandet är ett sätt att lätta på dom, även om jag inte skriver om det som tynger mig så mycket så hjälper det mig i alla fall, önskar bara att ha mer tid till att blogga för det är så härligt tycker jag...
Men du va roligt att du skrev att du är en öppen människohärmare, PRECIS så är jag med, jag kan INTE låta bli att härma dialekter och personligheter, det bara gå inte, det kommer av sig själv :)
Min syster är en riktigt antisocialamedierperson... Hon kan inte för sitt liv förstå varför man har Facebook eller Instagram och absolut inte att man bloggar. Hon är ändå 8 år yngre än mig och jag skulle tycka att hon var mer mediasocial än mig, men ALDRIG säger hon och inte ens då!
Tack snälla för att du bloggar, du får mig på bra humör :)
Stor varm kram
Jessica

Helena sa...

Vilket bra inlägg! Med så mycket annat har man olika syften till varför man gör olika saker, olika drivkrafter och olika behov. Kanske är det så också att det finns okunskap hos dem som inte läser bloggar/skriver bloggar om vad det innebär.
Jag är tacksam för att du bloggar! Första gången jag läste ett av dina inlägg fascinerades jag av ditt sätt att skriva. Kreativt, konstnärligt och med ett målande språk som berättar om mycket livserfarenhet. Tack Hannis för att du berikar Blogglandia med dina inlägg. Kram

HWIT BLOGG sa...

Ja guu detta är invecklat på ett lätt sätt...bloggandet är nog olika för alla! Vissa vill synas och visa upp de har, vissa har en lågmäld profil, det finns lika många olika sätt som bloggar tror jag!
Jag älskar att fota och skriva...så är min blogg, kanske inte om de djupaste sakerna i livet men ändå, de är viktiga i mitt liv!
Alla har sitt space att nyttja - gör det och med glädje, dela med dig!
Kram Titti