Det bästa....

Jag får frågan av en vän, vad är det bästa du har?
Det var en ganska enkel fråga att svara på en onsdag
över en kaffe i en park.
Hon frågar för att hon undrar,
om det räcker att vara den man är.
När man slår ihop två familjer.
För att bli en stor, full av olikheter.
Kan det då bli det bästa man har, när man är den man är?

Jag tänker på min familj, flocken.
Som har varit ett virrvarr av människor.
Och fortfarande är det på ett sätt.
Det är inte för att vi visselälskar varandra hela tiden.
Det tror jag inte att människor gör någonsin.
Inte hela tiden.
Familjer prövas på olika sätt.
I likheter och olikheter,Tycker inte alltid samma sak,
pussas, kramas eller skrattar inte ihop jämt.
Vi är olika som individer.
Och även om vi delar blod,
så är det aldrig en garanti för kärleken.

Det är lätt att stå bakom och älska någon när det är bra,
när livet är som bäst.
Svårare är det, 
men desto mer viktigt när vi människor svajar.
Och för mig är det kraften i kärleken.
När människor står kvar, när det svajar.
Så länge det handlar om det sunda.
Att finnas där utan att försöka fixa.
För arbetet med oss själva måste vi själva göra.
Med stöd från dom vi älskar.
För mig så är det,
 för att dom, just dom, känner mig.
Dom kan jag luta mig emot när jag brister.
Dom känner mitt svartaste mörker.
Och älskar mig ändå.
När jag inte kan älska mig själv.
Kanske älskar dom mig extra mycket då.

Dom skrattar åt mina tokiga ideér.
Men säger aldrig nej, det är fel.
Dom tror på mig.
Även när jag inte tror på mig själv.
Dom köper med ett leende att jag blir besatt,
i hattar, snäckor och hemgjorda korgar.
För att det är jag.
Det betyder inte att dom älskar samma sak.

Det är med dom jag har haft dom hejdlösa skratten.
Åt det svåra i just våra liv.
Sånt som ibland är så svårt att förstå,
att det enda som funkar är just skrattet.
Hur svart det än må vara.

En säger, sätt dig och vila lite.
När jag är trött.
En annan flätar in sin hand i min när vi går 
mot min morfars begravning.
Och marken under mig gungar.
Nästa lyfter mig och boxar mig kärleksfullt i magen,
när gråten svider bakom ögonen.
Men jag inte orkar prata.

Dom är dom, som vågar att ställa frågan,
- men varför älskling?
när jag säger att jag nog måste vara ensam en stund
och sen bryter ihop i en stad i ett annat land.
Och istället för att vara ensam,
sitter vi plötsligt vid en strand och pratar om livet.

Meningar och handlingar som,
- Visst är det mysigt när moster är här?
Mamman som skickar sms,
- jag tycker du ska komma tillbaka nu
och följa med oss,
när jag vandrar för mig själv.
(Fast jag är fyrtiofyra och kan ta hand om mig själv.)
Som sen plockar vackra stenar åt mig.
Eller, jag visste att du skulle tycka om det här,
när vi promenerar på en vacker plats.

Allt det där är tecken på att jag är älskad.
För den jag är. Upp och ner.
Hudlös, kaotisk, mjuk, hård och känslig.
Dom känner mig.
Och mina nyanser.
Och älskar mig för det.

Precis som jag älskar dom.
För det just dom är.
Vad dom än må vara i för stunden.
Dom är mina, alltid.
Även i olikheterna.

Det är dom små sakerna som är kärleken för mig.
Som stenar plockade på en strand bara för min skull,
det perfekta kaffet som ställs framför mig,
väskan som jag velat ha i flera år,
cirkulerat runt och försökt sno åt mig,
som jag sen helt plötsligt får och ger ett lyckopip,
händer som flätas samman i en svår stund,
eller boxen i magen.
När gråten svider bakom ögonen.

Jag kan ha allt, allt som är yta.
Pengar, status, jobb och annat vi mäter framgång i.
Men utan dom...
Den bullriga flocken.
Vad är det värt?
Utan dom, vad har jag då?
Så dom, dom är det bästa.
Och pälsbollen förstås.

Och Gunilla, en egen kram till dig!
Tack för din kommentar om bloggandet.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis





9 kommentarer:

Kolonilotta sa...

Den första tanke som kommer till mig när jag läser det här är att du är en väldigt rik människa.
Du har det dyrbaraste man kan ha.
Du har mycket kärlek i ditt liv!
Inget annat kan mäta sig med det.
Och jag blir så lycklig när jag läser att du är omringad av så många människor som älskar dig! För vad skulle vi vara utan dom?
Det är dom som ger oss styrka att vara dom vi är och möta de svårigheter som kommer i vår väg genom livet.
Tack för ett så varmt och hjärtligt inlägg som start på min dag! ❤
Önskar dig en fantastisk torsdag med massa nya möjligheter!
Kram Susanne

Flower of Fame sa...

Så härligt och fint du skriver om dina älskade. Det hade varit tomt utan våra närs och kära. Ha en fin dag Kram Pernilla

Suz sa...

Underbar text och så vackert om dina nära och kära! Ja, vad hade vi varit utan dem runt oss? Det är rikedom, på hög nivå.

Ha en fin torsdag!
Kram
Suz

annika sa...

Det är sann rikedom att ha en egen flock (älskar det ordet) och att bli älskad exakt för den man är, inte för det man gör eller hur man ser ut eller något annat som inte handlar om det inre. Varm kram och tack, det blev en påminnelse om att jag också är rik.

Mamma C sa...

Underbart och tur att vi har vår flock som förstår, lyssnar eller bara finns där för en. Vi är lyckligt lottade vi som har det, och jag är en av dem också.
Kram Mamma C

choicesbyannie sa...

Så fantastiskt vackert. Jag blir lite avundsjuk, jag vill också ha en flock, känna den tillhörigheten känna mig så älskad. Men jag får skylla mig själv, jag har dragit mig undan min flock, tagit lite avstånd tappat närheten. Tur att jag kan skapa mig min egna flock 😊

Fin fin dag till dig. Kram

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Ja du har en stor härlig familj, och
en fin kompis i pälsbollen. Det är mycket
och känna lycka över det.
Och jodå, dom började runt 7 till och börja
med, men nu när jag varit ledig har dom kommit
tidigare...
kramar/AM

Anna S sa...

Du skriver väldigt bra om Det käraste du har. ! Din familj, så självklar. Jag har inte funderat så jättemycket på det, det käraste jag har, mer än att det har med vardagssaker att göra. Människor jag träffar, vissa som faller bort och andra som finns länge vid ens sida. För att de vill och jag vill.
Det är fantastiskt och lite märkligt att vi träffar de vi gör, är familj med andra och vänner som finns. Speciellt när man själv, de eller någon annan svajar mentalt och själsligen. Det är som att vi är gjorda för varandra, de och jag. Med utmaningar man behöver för att växa.

Det är de där sakerna som kan te sej "små" men som är stora. Att någon vill finnas där i stunder av sorg, glädje, vad som. Att det får vara som det är. Att inte behöva förställa sig inför varandra. De interna hysteriska skämten, som kanske inte anses passande just då. Det är sånt som fastnar. Att bli omtyckt trots knasighet och trasighet.

Du är verkligen också lyckligt lottad att ha de du har omkring dig!

Här har det också möblerats om lite mer. Inte allt på en gång, denna gång. När värken släppte lite igårkväll flyttade jag metallskåpet till ett bättre ställe i rummet. Det är skönt med omväxling.

Funderar fortfarande på den där cylinderhatten, om jag ska göra eller köpa. Är sugen att gå på loppis men har inte haft kraften att gå ut.

Stor kram och mjuk kväll till dig!

Helena sa...

Så fint med en stor kärleksfull familj. Rikedom.
Härligt att pälsbollen mår lite bättre. Här är det en känslomässig berg- och dalbana. Veterinärbesök idag igen med nya provtagningar och en hund som känns mer och mer orkeslös... Tar energi på många plan. De är ju en del av familjen. Fin kväll till dig!/Kram