Ett trasigt hjärta...

När jag promenerade för mig själv,
 så mötte jag dom som var utanför.
Som bodde i en park.
Jag hade med mig två muggar kaffe.
En gav jag bort,
 till två som satt och vakade över deras vän som sov på en parkbänk.
Dom delade mugg, jag drack ur min.
I tystnad.

En av dom ville tvätta mina tofflor,
som tack för kaffet.
Jag sa nej, och klappade honom på armen.
Och försökte med mina ögon förmedla att det inte behövdes.

Mannen på bänken som dom vakade över sov hårt.
Det ryckte i hans kropp ibland.
Hans ena vän visade mig med teckenspråk att hjärtat var trasigt.
Det var ett fint möte, i tystnad.
Ett möte som har stannat kvar i mig.
Jag pratade om det här senare på dagen med en av våra vänner.
Vi låg i vattnet, barnen lekte runt omkring oss.
Skratten, tryggheten och kärleken.
I kontrast till mannen med trasigt hjärta.

Våran vän pratade om posttraumatisk stress.
Hur många det är som fortfarande inte rest sig efter kriget.
Han berättade om sina vänner.
Som var med i ett krig som är omöjligt att förstå.
Som precis som alla krig, sätter spår.
Som aldrig går bort.
Vänner som för alltid är andra människor.
Han tror att dom jag drack kaffe med var några
av alla dom som inte rest sig.

Jag tänker på dom jag möter varje morgon.
På våran morgonsväng.
Som sover under en presenning.
Några är beroende,
Flera av dom lider av psykisk ohälsa.
Dom lider för att dom inte passar in.
Det finns ingenstans för dom att ta vägen.
Dom har inget skydd, inget socialt nätverk.
Det är nästan en omöjlighet att resa sig då.

Jag tänker på hur vi glömmer att livet inte är svart eller vitt.
Utan fullt av grå zoner,
som många av oss slipper att uppleva.
Hur lätt det är att hamna utanför.
En flykt från en man eller kvinna som slår.
En flykt från röster inombords.
En skilsmässa, en sjukdom.
Det är vad många har med sig.
Många av dom som lever utanför.
Oavsett om dom sover ute eller inne.

Det skulle kunna hända mig.
Eller dig.
Att man kommer till en punkt.
Där det brister.
Och i en värld där vi hastar förbi,
på väg till något viktigare,
är det lätt att hamna utanför.

Allt det här säger jag under en stund på en fredagskväll.
Där vi går i trygghet med våra hundar.
Tillbaka i Sverige.
Och en person undrar varför jag stannar och pratar,
med dom som är utanför.

Jag gör inte det för att jag är någon hjälte.
Jag är inte finare eller ödmjukare än någon annan.
Jag gör det för att jag vet hur det känns när det brister. 
När det känns som att livet tar slut.
Skillnaden är att jag har människor att luta mig emot.
Kanske är det just det som har varit det avgörande.
I mitt liv.
Till att jag inte sover under en presenning.
Eller på en bänk i en park.
Med ett trasigt hjärta.

Jag tänker att oavsett historia,
så kan ett hej eller en mugg kaffe,
göra dagen eller natten lite enklare.
Det förändrar inga liv,
det löser inga problem.
Det lagar inga trasiga hjärtan.
Men det kan göra det lite enklare.
För stunden.

Jag är tacksam.
Över alla de människor jag har i mitt liv.
Som idag, när jag ska promenera med min mormor.
Och prata om böcker vi läst.
Och sen äta min lunch.
Vid hennes bord, med duken jag kan varje linje på.
Eller som imorgon,
när jag ska äta middag med en vän och hennes barn.

Eller som stunderna i minnet.
Samtalen i sommarnatten, i en campingbuss.
Själar som blottas.
I en vänskap som är en gåva.

Eller från samtalet i vattnet.
Med en vän.
Om att leva livet på bästa sätt.
Omgiven av barn som slänger sig över min rygg,
och skriker:
-Faster Jois, kasta mig i vattnet.
Eller från en kväll på en restaurang.
Där jag vaggar min systerdotter till sömns.
Mot mitt bröst.

Och känner att vad som än sker,
så ska jag göra mitt bästa.
I att ge er den kärlek jag har.
Så att ni känner att ni har någon att luta er emot.

Det är i såna känslor jag startar min lördag.
Det kan inte annat än bli en bra dag.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis







19 kommentarer:

annika sa...

Hannis. Jag ryser, blir rörd och känner dina ord susa över mitt hjärta. Du är en vacker person som skriver så innerligt om det svåra. Tack för att jag får följa med i dina tankar. Kramar om en solig lördag!

HWIT BLOGG sa...

Och du, kära Hannis har ett vackert hjärta av ädlaste guld...
Varm kram,
Titti

Anonym sa...

Så inneslutande, innerligt och sant! Det du skriver är så angeläget och du skriver det på ett sätt som berör.
Hoppas det når många!
Stor kram
Gunilla

Ulrika sa...

Hittade hit från Annika och nu blev jag väldigt berörd. Fint beskrivet av en fin människa.

Good Enough sa...

Du är fin. Punkt. <3
/M

Melody and M.E sa...

Det finns för många trasiga hjärtan i vår värld och för få som tänker som du!
Tårögd av dina ord sänder jag dig den största söndagskramen!
M.E

Flower of Fame sa...

Så vackert du skriver och beskriver om trasiga hjärtan. Vet att du gör en jätteinsats bara genom att bjuda på kaffe och prata med dem. Du är en fin vän till så många. Ha en mjuk fin dag Kram Pernilla

åse sa...

Det är fint Hannis att bjuda på kaffe och lyssna en stund. Du har ett varmt hjärta det borde fler ha. Önskar dig en riktigt fin söndag. Kram Åse

♀ P E A C E R E V ♀ sa...

Du skriver väldigt målande, och det får dina texter att verkligen få en innebörd. Bra! Fint av dig att ge kaffet också! Och det du skrev om vad din vän sa om krig och att många inte reser sig, jag gillar hur du beskrev konversationen. Det var bra skrivet!

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Lyckliga dom som är dina vänner,
och alla andra du möter. Du räcker
till för alla, det är stort det.
Kramar/AM

Anna S sa...

Du skriver väldigt bra om just det med trasiga människor, med sorg och förluster i bagaget. Hur viktigt det är att se. Att det inte behövs så mycket för att människan kan känna sig just som en människa . Att den personen spelar roll, vart hon eller han än befunnit sig eller blivit drabbad av i livet.
Ett hej, en gest, en blick.

Ett sånt minne som jag har är när jag var inlagd . Mådde hemskt dåligt, just diagnostiserad med posttraumatisk stress. Hade försökt hålla ihop allt för länge. Plugga, utbilda mig, nå min dröm.
Det satt en kvinna i korridoren. Hon var mycket ledsen och visade med gester hemskheter hon sett . Hon skulle utvisas till sitt hemland. Personalen tog ingen notis on henne där hon satt och försökte förmedla sin smärta. Det var ont om personal och bra sådan. De som var på plats och brydde sig, inte helt skärmade av hade nog att göra.

Jag satte mig vid kvinnans fötter och visade att jag hörde henne. Att livet kan vara oerhört hemskt och att man kan bli drabbad .
Det var hemskt när polisen kom och hämtade henne. För att hon skulle tillbaks till sitt hemland. Det kändes så inhumant, så fel.

I kontrast till sjukdom och ont i kroppen var jag på ett kalas igår. Min systerson fyllde tre och det var kalas.
Jag hade sytt en rosa gris men den hade inga armar. Bara en ficka på magen där jag lagt en snurra. Pojken blev helt uppslukad av allt som hände, alla paket och snurran. Får fråga syrran sen vad han tyckte om gosedjuret. Kanske var det konstigt utan armar.

Jag är oerhört tacksam över att mina syskonbarn verkar vara så trygga. Att se dem växa och att träffa syskonen betyder mycket för mig. Även en vän till familjen var där. Hon som funnits där sedan jag var tonåring och som fört oss syskon samman igen. Förra året vid den här tiden blev hon så glad att hon storgrät när min syster berättade för alla att de skulle få ett barn till. Nu är hon ett halvår och i högsta grad med.

Det är skönt när livet kan gå vidare. När man kan känna det.

Kramen till dig!

finurliga fröken sa...

Du är så fin. Så stark och inspirerande. Det är de lilla som blir stort. De lilla som betyder någonting. Många kramar till dig ♡

Helena sa...

Känslosamma ord och vackert skrivet av dig med ömsint och varmt hjärta. Krig är nog ett av de mest förhatliga saker jag vet. Det bara skadar.
/Kram

Kia sa...

Du har ett gott hjärta du Hannis!
Stor Kram.

Kia sa...

Du har ett gott hjärta du Hannis!
Stor Kram.

Birgitta sa...

Som alltid så gör du mej så otroligt berörd,ditt sätt att skriva.... är så magiskt vackert ,,,,,
Du har ett hjärta av guld
Du vackra människa & kloka kvinna.

Mjukhet & Kärlek

Choices by Annie sa...

Till det här har jag inget annat att skriva än Tack.
Tack du fina människa för att du visar att godhet verkligen existerar.
Tack.
Kram
Annie

Pia sa...

Underbara fina du, sitter och läser ikapp hos dig och jag blir så berörd av dina mjuka ord. Ditt sätt att skriva, som att smeka fram orden, att känna hur hjärtat brister och att det inte går att laga. Att tron på människan har fått sig en så hård törn att man inte kan lita på någon igen.
Man gråter inombords när man läser din text, men hoppet finns där, och hoppet är det sista man överger <3
Kramar i massor
Pia

MariaM sa...

Ordlös, det är vad jag blir. Som du skriver dig rätt in i själen på mig. Kärlek till dig, fina Du. Och en varm kram.