Svar på några frågor

Medans regnet fortsätter att falla så fortsätter jag att måla.
Och beta av saker som "bör" göras.
Tråksaker är prefekt att roa sig med när det är dåligt väder.

Jag har fått några frågor här och via mail som ni ska få svar på.
Det är minsann inga tråksaker!

Annica, du undrade om man kan lära sig att vara kreativ.
Vissa dagar så vaknar jag med skallen full av ideér,
andra dagar är det tomt.
Då får jag kicka igång kreativiteten,
 genom att inspireras av andra bloggar, Pinterest och böcker.

Det jag vet är att det handlar om att prova.
Att lära sig.
Att inte omedelbart tänka "det där kan inte jag",
utan att faktiskt prova.
Inte bara en gång, utan flera.
Jag har gjort åtskilliga saker som blivit misslyckade.
Och provat igen.
Det finns inga regler när det gäller skapandet eller pysslandet.
Så mitt tips är att,
träna, prova och tänk inte så mycket på att det ska bli bra.
Och gör saker för att det är kul.
Jag är ingen Picasso men målar ändå.

Malin, du hade två frågor.
1. Utbildning i foto,
Jag har ingen utbildning i foto.
Det finns massor om man vill gå.
Alternativt på nätet, Moderskeppet som exempel.
Där finns det massor av tips också.
Bästa sättet att lära sig kameran är att läsa manualen,
sen prova sig fram där också.
Träna och träna igen.
Låt dig inspireras av andra men hitta din egen stil.
Och fastna inte i regel-tänk.

2. Hur gör du när du fotar?
Fotar alltid i manuellt läge och i raw.
När det gäller att fota människor så vill jag träffa
dom innan och prata om vad man vill ha och vem man är.
Att fota någon ska (enligt mig ) vara att fånga personen.
Alla vill inte skratta på bild, alla vill inte göra poser,
vara uppklädda eller dansa i solen.
Även om det är vackert.
Någon kanske gör sig bäst med skitiga händer i ett trädgårdsland.
Det är minst lika vackert om det är personens själ.
 
När jag fotar till mina texter eller till bloggen så
gör jag en liten plan, vad vill jag visa med bilden.
Känsla, före och efter-bilder, ljuset, mörkret.
Sen går jag loss och leker!
Jag redigerar minimalt.
Mest för att jag tycker att det är tråkigt...
 
 
Mia, du frågade hur man tar hand om ångest.
Och tack för dina fina ord om min öppenhet.
Jag är absolut inget proffs och alla är olika,
precis som ångesten.
Istället för att låtsas att den inte finns,
så försöker jag att möta den.
För mig ser det lite olika ut men den svåra ångesten
som kan bli långvarig, kräver omvårdnad för att inte ta över.
 
Utsätter mig inte för press eller stress i dom lägena
Försöker sova ordentligt, äta ordentligt och dricka mindre kaffe.
Gör andningsövningar, mediterar och yogar.
Tar mig ut i naturen.
Och säger som det är,
 till dom människor jag har förtroende för.
Jag skäms inte,
den är en del av mig, ångesten äger mig inte.
Om man börjar må extremt dåligt,
så att det vaknar svarta, ohanterliga tankar.
Isolera dig inte med din ångest!
Sök hjälp!
Akut om så krävs.
 
En annan Annicka undrade om jag aldrig är rädd,
 för att någon ska läsa vad jag skrivit,
som till exempel min pappa, att någon ska ta illa upp.
Du frågade det eftersom att du själv vile skriva om din historia.
Jag förstår frågan och jag funderade länge,
innan jag började skriva här om saker i mitt liv.
Men nej, det är jag inte.
Det här är en öppen blogg där jag visar mig själv.
Min historia är på ett sätt ganska rörig.
Men något jag står för.
Att exempel min pappa är en beroende är inget som är hemligt.
Han och jag har alltid haft en öppen dialog om just det.
Han har också sagt som det är,
"jag kommer aldrig att sluta knarka"
Även om det är smärtsamt att höra,
så är det hans val och det står han för.
 
Om någon tar illa upp...
Ja, då må det vara så.
Jag bar arvsynd i så många år att det höll på att knäcka mig.
Och det i sin tur gjorde att jag valde destruktiva vägar.
När jag bestämde mig för att bryta mig loss,
så visste jag att det skulle kunna förändra mina relationer.
Att människor skulle kunna bli sårade.
 
Jag fattade beslutet om att köra ändå.
Jag skriver inte något annat än sanningen.
Ser min historia för vad den är,
människors olika slitet bagage, som blev ett kaos och dysfunktionalitet.
Att det blev så i mitt liv är som det är.
Jag skyller aldrig på någon annan.
Utan tar ett ansvar för att förändra mitt eget.
 
För mig är skrivandet här ett sätt att vara delaktig i att:
det är tillåtet att vara mänsklig,
öppenhet om psykisk ohälsa,
att hela livet inte är hallonsocker och det är okej...
Även om man kan strö det över mycket i svåra stunder.
För att göra det vackrare.
Och att bryta mönster jag inte vill skicka vidare.
 
Däremot,
när jag skriver om mina vänner eller deras anhöriga.
Då frågar jag alltid först!
Som när jag skrev om min vän Millans självmord.
Det är ett måste.
Eller som här, ni alla har godkänt att jag svarar er här.
För att flera kanske vill ta del av det.

Så skriv du, tycker jag.
Börja för din egen del, i ditt block.
Du känner när och om du vill dela med dig av det.
 
Det var det!
Nu ska jag jobba lite.
1 ½ dag kvar till semester.
 
Kram Hannis
 
 
 
 
 


8 kommentarer:

annika sa...

Jag har också fått frågor när jag skrivit om mer personliga saker som relationer i familjen jag växte upp i och där har jag också gjort val att berätta. Allt som handlar om mig själv har jag ingen svårighet att skriva om. Längre. Det har släppt och jag har gjort mig av med så mycket i bagaget att det bara känns skönt om någon annan blir stärkt i detsamma. Mina barn och man skriver jag aldrig om, mer än i periferin. Det är inte upp till mig och något jag själv bestämt att inte göra. Jag vet att de alla läser min blogg och de ska inte behöva känna sig avklädda eller utlämnade.
Jag tycker så mycket om din blogg och jag är så glad att vi hittat varandra. Varm kram!

HönaPöna sa...

Vad härligt för dej att det snart är semester...!
Och så fnissar jag lite åt att du målar över din grå vägg när jag precis är sugen på att måla en. Jag tänker att det här med hemmet liksom går i vågor, vad man gillar, hur man har det, vad man inspireras av.
Ha en fin dag!

Choices by Annie sa...

Ååå ditt svar om kreativitet är så klockren, tänk om alla vågade vara kreativa, vågade testa tror kreativitet är precis vad en del människor behöver mer av i sina liv. Dina foton är verkligen helt perfekta, jag önskade att jag hade tålamodet och kunskapen att fota lika bra som du och om vi någongång träffas i det "riktiga" livet så tänker jag ha med min kamera och du kommer tvingas väldigt vänligt till att ge mig lite tips ;)

Det där att skriva sin historia avundas jag dig, här vågas det inte, kanske för att jag livrädd för konfrontationer, något jag dock jobbar med så kanske, en vacker dag ;)

Nu önskar jag dig en härlig kväll.
Kram
Annie

Vitt hus med svarta knutar sa...

Intressant inlägg där du samlat frågor du fått och utförligt besvarat dem utifrån din klokhet. Du har många livserfarenheter och livsstrategier. Hoppas nu att vädret blir bättre på din semester än vad det hittills varit.
Kram,
Regina

Flower of Fame sa...

Så härligt att bara kunna skapa och göra det för att det är skoj. Det försöker jag förmedla till mina förskolebarn också. Det är processen som är viktig. Du har så många kloka tankar. Du borde bli någon slags mentor eller rådgivare. Du kan så mycket. Härligt att det snart är din tur att semestra. Ha en fin kväll Kram Pernilla

bara anna sa...

Du är så fantastisk, din blogg är likaså!
Ha nu sköna lediga dagar.
Kram.

VisaLiza sa...

Kloka svar på intressanta fråga. Det där att skriva om svåra saker är onekligen din styrka. Kramar Liza

Helena sa...

Tycker att det finns något riktigt bra med bloggandet. Finns så mycket klokskap att lära sig av som i din blogg. Tack för att du delar med dig!/Kram