Göra upp med gamla minnen...

Jag har alltid ifrågasatt hennes förmåga att älska.
Eller att älska.
Omtyckt, känslan av att vara viktig, kanske är bättre ord.

För en kort tid när jag var liten så låtsades hon.
Att jag var viktig.
Men innerst inne så erkände hon mig aldrig.
Som sitt barnbarn.
Min farmor.
 
Istället förmedlade hon känslan av besvär, ilska.
En känsla av att man skulle skämmas.
Sånt känner barn.
Men dom förstår det inte.
Hård röst, hårda händer.

Så jag gjorde mitt bästa för att vara tvärtemot.
Det var min ständiga strategi.
När jag kände vuxnas oförmåga.
På ett barns sätt.

Allt hon skrek nej till, gjorde jag.
Allt fina flickor enligt henne inte gjorde, gjorde jag.
Tväremot, vägrade att vara duktig.
Det som var duktig i hennes ögon.

Det var inte alla i hennes omgivning som visste att jag fanns.
Inte alla som visste att min pappa fanns.
Till viss del är det just det,
som har gjort att jag avskyr perfekta ytor.
Ytor som bara är ett spel för gallerior.
Att låtsas, för att det ska se bra ut.
För vem? För vad?
Jag fortsatte att strida som vuxen.
Med tröttsamma sanningarna som aldrig gav något.
Sen bestämde jag mig för att det var nog.
För bådas skull.
Blodsband betyder inte att man måste,
finnas kvar i varandras liv.
Inte när det är på låtsas och banden som håller ihop en
är band för att inte avslöja lögner.
Om en familj som inte mådde så bra.

Jag har pratat om henne en del sista tiden.
 Inte med speciellt mycket ömhet i rösten.
Men med mycket mindre hårdhet.
Om hon som skulle vara farmor.

Vad var det som gjorde henne till den hon var,
eller är, hon lever än.
Men jag vet inte vem hon egentligen är idag.
Vi pratar inte med varandra.
Hon bor inte långt ifrån mig.
När vi har mötts har hon tittat bort.
Med en osäker blick.

Varför det var som det var,
kommer jag aldrig att få svar på.
Varje människa bär sin egen historia.
Jag har dömt, men gör det inte längre.
Vi formas av  det vi lever i ,
och om vi inte ändrar våra mönster,
så formas andra av det.

Jag vill inte vara en människa som styrs av ilska,
Av gamla känslor.
Bitterhet.
Det är därför jag dansar runt med det gamla.
Historian har redan skett, den kan inte skada mera.
Däremot kan den skapa begränsningar.
Och det vill jag inte ha,

Så gott det går. släpper jag det.
Förenas med det förflutna.
Och tar ansvar för att ge något annat vidare.
Till dom som kommer efter.

Så fyller jag på,
med det som är jag på riktigt.
Rufsig i håret, målarfärg på händerna,
bokläsandes och fjädersamlandes.
Och allt annat som jag mår bra av.
 
Och omger mig med människor som 
inte vill göra mig till någon annan.
Det är det viktigaste.
Att få vara sig själv.
För sitt eget hjärtas skull.

Till er, mjukhet och en kram //
 Hannis
 


















22 kommentarer:

Kolonilotta sa...

Vilket berörande inlägg på ett djupt plan.
Som alltid efter att jag läst ett sånt här gripande inlägg från dig så blir jag sittandes med en massa tankar som snurrar i huvudet.
Tankar om en liten Hannis som kämpade febrilt för att synas, räcka till och känna kärlek från de kvinnor som viktigast för en liten flicka.
Blir jätte glad av att du lyckats bryta dig loss från den psykiska misshandeln som det faktiskt var.
Önskar dig en jätte fin Onsdag med förhoppningar på lite mer sol! ;)
Varma kramar! ♡
Susanne

Melody and M.E sa...

Jag läser alla dina inlägg, men ibland saknar jag ord för att skriva någon kommentar. Du rör vid känslor som jag själv befinner mig i och jag blir sittande med fingrarna på tangenterna och vilar i dina ord.
Igår gick jag med orden "varför blev hon så här" i mina tankar, trots att jag vet att jag aldrig får något svar.
Kanske vi som har sådana frågor inom oss ändå måste ställa dem för att förstå att det berodde inte på oss, utan något annat!
En stor varm kram till dig finaste Hannis!

Villa Freja sa...

Å vad jag känner igen mig. Fast det var inte min farmor utan min egen mor. Det gör ont.
Stor kram.

Flower of Fame sa...

Klart du inte ska lägga mer energi på henne. Bättre du är med don härliga flock som bryr sig om dig. Härligt foto på fina dig! Ha en mjuk dag Kram Pernilla

Helena sa...

Berörande och rörande inlägg. Som en nära vän brukar säga - man kan välja vänner, men inte sin familj. Men man kan alltid välja vem man mår bra av och vem man vill umgås med.
Det är intressant och svårt att förstå hur livet formar människor och många gånger frågor om varför vissa gör som de gör eller varför de tar de beslut som de tar... som din farmor. Och också hur illa man kan bete sig mot ett barn... det sätter de där spåren. Jag tänker att du är klok som väljer den väg som gör att du andas. Och fortsätt skriv! Stora kramen till dig Hannis!

Birgitta sa...

Gripande inlägg ,,, ditt sätt att skriva är otroligt !!!
Känner så väl igen mej i dina ord,dina tankar ,,,
Har varit där ,,,, då det gäller min egen Mamma
Det tar låååång tid att bearbeta ,,, men försvinner aldrig
Känner så igen mej i ditt tänk OCH Vi är Underbara & Bra,precis som vi är.De som vill ha det"fina" på ytan,de kan man vara utan ,,,
Man är så mycket starkare än man tror

Kramar om & Mjuk dag fina du

Hemma på Sjuan sa...

Verkligen ett inlägg som berör. Och jag håller med dig, bara för att det är blodsband behöver det inte betyda att man trivs ihop. Lägg ingen energi på henne, hennes förlust, du har ju så många andra fina i din familj. Ha en härlig dag, kram Suss

Fru Eriksson sa...

Blir så rörd & berörd i mtt ♡-a & så sant det du skriver om blodsband/Kramar om

Anna S sa...

Återigen, tack för att du delar med dig! Jag känner också igen mig, grymt mycket. Det är svårt och olidligt för ett barn att bli sedd på som ett besvär. Att attityden från andra är att fet ät något grundläggande fel med en, ens personlighet och person eller väsen. För mig har det gått som en röd träd vad gäller familjen. Syndabock ibland, ansetts/anses som konstig för att jag vägrar att acceptera at de gjorde mig illa. Jag har brutit med alla. Syskonen har fortfarande kontakt med de som fortfarande är i livet. Jag missunnar inte mina syskon det, men för mig är det omöjligt.
Ju mer jag tänker på hur dysfunktionellt det var, bakom en fasad av att inget var fel eller skadligt, desto mer vill jag vara ännu längre ifrån dem. Det är märkligt att tänka på. Att så många som en gång fanns runt mig inte gör det längre. Men det är så det måste vara. Jag gör våld på mig själv annars.

Det är härligt att du har gått din egen väg. Det känns svårt , för mig att inte känna mig besviken på de som (av egen oförmåga och vad de själva varit med om) inte vägar vars ärliga.
Jag har varit både förtvivlad och mycket arg över det, och det oförsonliga i att många förnekar sanningar. Är ledsen ibland, men har kommit långt i bearbetandes av sakernas tillstånd. Livet kan kännas oändligt sorgligt när saker och man själv går sönder.
Men man har mycket vunnet, tänker jag på att gå sina egna oupptrampade stigar. Att hitta sånt som man själv mår bra av och växer i.
Jag hade inte varit den jag blivit om det inte hade varit som det var. Det kan vara svårt att omfamna den man är. Att tycka om sig själv när man inte lärt sig det.
Jag ser när jag läser att du verkligen omfamnat dig själv. Och de du har nära, som syskon med familj.
Blodsband kan vara viktiga om de inte är destruktiva tänker jag. Är de inte det så är de inget bra, självklart eller måste. Tror att man kan få blodsband även till personer som man inte är släkt med. Ens egna valda familj som inte trycker ner en.

Så fint att pälsbollen vakar så över Myran! Härligt att se. :-)

Kramen till dig och önskan om en fin onsdag.

MariaM sa...

Åh, bara så rätt in i hjärtat på mig! Så hemskt det är med alla hemligheter människor bär på, allt det inkapslade som de verkligen ser till att andra får formas av som du skriver. Att saker kan sitta så hårt att de aldrig gör upp. Vilken frihet att göra som du gör! Vad bra! Jag älskar också färg, att måla, skriva, lyssna på musik. Allt det uppbyggliga :)Jag blir ändå glad av det du skriver, förstå mig rätt. Tänk att jag har suttit och skrivit just idag om hur jag ser på min barndom och hur den format mig! Att när jag skrev och inte känner annat än kärlek och att jag är en klok människa och mor så liksom släppte en del av den jäkla klumpen som har blivit hängandes i min själ efter att förra året ha kommit ur ett ojämnt och farligt förhållande. Det ena har påverkat det andra. Gammal lojalitet. Dåtid och nutid. Säga ajöken till skiten och gå stark vidare ut i livet, till Hon som är jag. Hela jag blev varm och glad igen. Och så ditt fina inlägg. Hm, blev en låång kommentar..
Ha det så gott och tack!

Mamma C sa...

Nej, blodsband är inte något som säger att man måste finnas till eller leva tillsammans. Sådana här människor ska man inte hålla på att lägga någon kraft på. Du har inte gjort något fel, det är hon som ska skämmas.
Kram Mamma C

HWIT BLOGG sa...

Blodsband måste brytas ibland, så är det bara...
Tänkvärt och fint inlägg som visar att din styrka är enorm.
Du sätter ord på livet!
Sommarkram till dig,
Titti

annika sa...

Du har en förmåga att skriva om svåra upplevelser, händelser på ett mjukt och ovanligt sätt. Tack för att du delar. Och jag är innerligt glad åt att du hittar din väg och att du lämnar det som inte fungerat bakom dig. Och att du inte är bitter eller hatisk. Jag tänker vilken förlust för din farmor att inte lära känna dig och hitta kärleken er emellan, men ingen vet ännu hur det slutar. Varma kramar!

Solsippan sa...

Jag tänker som du, fast vissa dagar gör jag det mindre bra.
Det går lättare idag, jag förstår bättre. Tror jag. Lägger inte skuld där skulden inte finns. Konstaterar dock att det inte alltid räckte till, så som det borde ha gjort. Kärleken var inte kärlek, bara en konstig form av kontroll. Att lära sig att blunda och inte se det som var skevt, svart och otäckt fungerade väldigt länge på mig och att ta klivet ur det var jag fasansfullt rädd för. Jag visste inte att det gjorde ondare att vara kvar däri än att skiljas ifrån det. Nu vårdar jag mig ömmare.
Så fint att hitta lyckan i de små sakerna! Det ger sinnesro och känsla av tillhörighet. Mjukheten i skaparkraften är underbar <3

Livskrafter sa...

Wow...tagen...mållös
T A C K
sänder en stor kram

LÁrt de Vivre sa...

Ännu en text som berör och ett skönt budskap att vara sig själv, kunna släppa, kunna döma mindre, kunna vända blad. Skönt att du mår bra och lever för din skull.

Kram Kajsa

Choices by Annie sa...

Nu ryser jag så där igen som bara du kan få mig till. En sådan sorglig historia en historia som än en gång visar vilken insiktsfull människa där.
All kärlek
Annie

Anonym sa...

Så vacker du är på bilden! Vilken livskunskap du förmedlar! Jag blir glad, när du beskriver hur du redan som barn vägrade anpassa dig till situationer, där du blev förtryckt och fråntagen din värdighet eller då själva livet förnekades. Jag känner en oro och blir stum när jag möter polerade ytor utan märken av det levda livet. Vill som du ersätta hårdhet med mod och mjukhet.
Kram
Gunilla

VisaLiza sa...

Blodsband har onekligen föga betydelse. Särskilt inte när den en råkar vara biologisk släkt med uppför sig illa. Blod är inte tjockare än vatten även om det sägs så. Starkt av dig att dela med dig av din erfarenhet som knappast kan vara enkel att bära. Just det där med synen på blodsband är något som jag ofta måste hantera. Jag har fyra barn men inte några biologiska barn. Älskar mina barn och vi är en familj. Just därför blir jag så ledsen över frågan som så ofta kommer: Vill du inte ha några riktiga barn? Klokt att välja bort de som inte är snälla och istället fokusera på de som står hjärtat nära även om de inte råkar vara biologisk släkt. Kramar Liza

finurliga fröken sa...

Jag sa upp kontakten med min farmor och farfar för snart 10 år sen. Jag och min syster är deras ända barnbarn men dom har ingen kontakt med någon av oss. Min sin har dom aldrig träffat och han vill inte träffa dom..... de kanske jag ska skriva om i bloggen nån gång. Kram

Anna sa...

Ja, vem vet vad som rör sig i en människas inre. Men så ledsamt att inte en vuxen person, och en farmor dessutom, kunde ta till sig ett litet barn och känna och visa sin kärlek.

För mig var det nog lite tvärtom. Min farmor gjorde allt för att visa den ännu mer, sin kärlek och omtanke, sedan min pappa gjorde sina val och valde bort.

/Kram!

Lily sa...


Tack Hannis för att du delar med dig!♥
Jag har svårt att förstå hur man som vuxen kan göra så!? Blod är inte tjockare än vatten!
Det sätter såna sår i ens själ. Det har tagit mig många år att inse att jag duger precis som jag är, resan pågår än..Det blir bättre och bättre.
Många kramar
Lily