Någonstans mellan helvetet och döden

Jag möter henne någonstans mellan hennes helvete och döden.
 Utanför en kiosk.
Trasig, trasslig, sliten, berusad och argsint.
Jag känner henne.

Hon skriker åt mig.
Fula ord, viftar med nävarna.
Jag säger ingenting först,
jag orkar bara inte.
Efter en stund så får jag nog.
Hon följer efter mig in på kiosken.
Skrikandes.
Hon känner min pappa.
Och börjar skrika om honom.

Det är då jag får nog.
Inte för att det är min pappa hon skriker om.
- Han är ett jävla monster, skriker hon.
Det har jag hört förut.
Och på ett sätt är det sant.
I sitt missbruk kan han vara lite av ett monster.

Jag får nog för att hon öser ur sig skit som inte är min.
För att hon kallar mig självupptagen.
För att hon ger sig på mig som person.

Så jag vänder mig om, tar tag i hennes viftande arm,
stirrar henne i ögonen och säger:
- Är det mig eller ditt eget liv som du är förbannad på?

Hennes reaktion får mig att vilja blunda en stund.
- Lilla gumman, har du en cigg?
Sen börjar hon gråta.
Det blir så irrationellt.
Precis som missbruket är.

Mannen som äger kiosken frågar om han ska slänga ut henne.
Jag frågar honom om några cigg.
Så tar jag med mig henne, ciggen och mjölken ut.

Vi sitter på trappan till kiosken.
Hon röker sina cigg.
Så pratar vi om det där livet.
Där man hela tiden är någonstans mellan helvetet och döden.
Där man har förlorat allt.
För att man inte orkar besegra ett missbruk.

Det skulle vara lätt att säga,
det är ditt val.
Men jag vet att det är svårare än så.
Och det är det sista hon behöver.
Så vi sitter kvar där en stund.
I solen och lyssnar på studenternas lyckosånger.

Hon undrar om vi hatar.
Vi som är deras barn.
Jag säger att hat är ett starkt ord, 
jag vet inte om det är det rätta ordet.
För vad en del av oss känner. 
Men att vi kanske gör det en tid.
Sen orkar vi inte med det längre.
Men vi orkar inte heller vara delaktiga.
I det irrationella och ganska själviska livet dom lever.

Hon tittar på mig, tårarna rinner.
Som ett regn över det slitna ansiktet.
Hon säger förlåt.
Förlåt för att vi svek er.
Jag förstår att hon menar det.
På sitt sätt.
Att hon har sina barn i tankarna och i hjärtat.
Så jag kramar henne,
säger att vi är vuxna och kan hantera det.
Sen skiljs vi åt.

När jag kommer hem så stirrar jag på telefonen.
Vi har lovat varandra.
Att om vi träffar dom så ska vi berätta det.
Hur uselt skick dom än är i.

Så jag ringer min vän.
Och säger,
- Jag har träffat din mamma ikväll.
Hon gråter när jag berättar.
Det känns alltid i hjärtat även om man har distans.

Sen börjar vi skratta.
Hon frågar om bananen.
Så fnissar vi över andra saker i våra liv.
Och precis samtidigt så säger vi:
Vilka underbara liv vi lever!

För så är det.
Vi lever underbara liv.
Vi är inte dom.
Dom vi saknat i större delen av våra liv.
Vi bär deras vackra sidor.
För det finns såna också.
Någonstans mellan helvetet och döden.

Vi som så många andra, skapar våra egna liv.
Och dom fyller vi på bästa sätt,
med det underbara i att leva.
Det lilla.
Som att yoga en vacker kväll, dricka te i kvällssolen,
prata med luktärten och läsa en bok om konst.
Det räcker för mig.

Eller som min vän, 
som föreläser om att slå sig fri.
Att man inte är sin historia.
Utan att den är en del.
Att det är mod att välja andra vägar.
Det gör hon inför ungdomar som behöver höra det.
Som har en förälder som inte mår bra.

Nästa vecka ska jag lyssna på henne.
Och prata en stund om min egen resa.
Det känns lite nervöst,
men jag tänker att det är att ge tillbaka lite igen.
Och kanske någon får lite mod.
Eller känner att dom inte är ensamma.
Sånt är viktigt för mig.

Till er, en mjuk dag.
Kram Hannis

Ps. Anna,S. Så intressant att läsa om din upplevelse
av stenar. Känner igen mig i mycket.
Och att allt påverkar oss.
Det är en riktigt bra tanke.
Det är bra att påminna sig om.

Du fick igång mig.
Började skriva en lista med saker jag påverkas av.
Både på gott och ont.
Sånt kan man se ett mönster i.
Hoppas att du får en fin helg.
Stor kram till dig!













16 kommentarer:

HönaPöna sa...

Men Å, du... vilket starkt inlägg!
Och jag kan bara tänka att det är ljusår från de trygga, varma frikyrkomiljö som jag växte upp ibland där människor knappt drack en lättöl.
Och jag håller med dej, allt formar oss, på gott och på ont.
Önskar dej en fin dag, kram!

Den där Victoria sa...

Vilken stark berättelse, varm kram till dig. Var kommer ni att föreläsa någonstans?

Birgitta sa...

Vilka känslor och ord,många tankar som kommer tillbaka ...
Tagit många år och tårar att göra MITT val,valet att bryta helt ,,,
Med min Mamma ,,,,
Resan är lång men valet,mitt val,känns bra och rätt.
Underbar dag du vackra själ
Kramar om/

Solsippan sa...

Vissa människor går döden ett halvt steg bakom. Ständigt. Det är som att de aldrig klarar av att hålla mer än armlängds avstånd och varenda timme är en kamp.

Du går med ljuset bredvid dig och allt det vackra inom dig.
Så fint att just du finns <3

Therese sa...

For ett sterkt møte og så flott av deg å klare å se forbi sinnet hennes og legge det der det hører hjemme isteden for å bli lei deg for ordene hun prøvde å såre deg med.

Dere har fine perspektiver på livet du og datteren hennes, det er viktig å huske at man er noe mer enn historien. Jeg skulle så gjerne ha sittet i salen og hørt dere begge to prate om livet. Jeg er sikker på at dere utgjør en forskjell for noen av ungdommene den kvelden.

Helena sa...

Oerhört starkt inlägg! Inser när jag slutat läsa att det rinner tårar utmed kinderna. Känner mig också tacksam över att du berättar. Du har en förmåga att kunna skriva om livet på ett fantastiskt sätt. Har bekanta som tagit sig ur långvarigt och svårt missbruk. Deras berättelser är starka. Precis som ditt inlägg.
Jag tror jag har skrivit det förr... om inte annat skriver jag det igen... Tycker du ska skriva ner all fronesis du har i en bok. En bok som du ber ett förlag ge ut... Du har så mycket att lära de människor som lever livsfrånvända liv eller en livsbubbla. Tack för ett berörande inlägg!

Anna S sa...

Tack för att du skriver. Det gick rakt in i mig.
Igenkänning i det att ha (haft) en sjuk förälder som missbrukar. Att man träffat personer i de kretsarna och sett hur självupptaget det kan bli.. Projektioner som inte har med en själv att göra. Gränslöshet och destruktivitet då de inte orkar med sig själva.
Det är så viktigt, och något som jag lärt mig ganska nyss; det vad som har med en själv att göra och inte. Att dra en gräns där, tydligt för sig själv och andra om någon försöker lägga över sina egna problem på en.
Det är ju för tufft för en människa att bära allas handlingar och sätt och sjukdom på sina axlar. Att hela tiden förhålla sig till det kan ju göra en helt slut. Så att man inte har ork att fylla på i sitt eget liv.

Även om man känner för sina närstående så kan man inte bära dem och deras smärta. Det måste de göra själva.
Jag tog verkligen till mig av det du skrev, att vi alla har våra egna liv att leva. Och att vi inte är vår historia.
Jag känner mig ofta stigmatiserad av händelser i mitt liv. Men ingen är det som hänt den. Det är bara personer som måste vara väldigt grunda och ickesernde som tror det.

En lista på vad som påverkar dig! - en sån bra ide!

Önskar dig en fin dag tillbaks! Stor kram !

Anonym sa...

Anna skrev insiktsfullt om nödvändigheten att skydda sig från andras projektioner av deras outhärdliga känslor, tankar och handlingar.Det är förutsättningen för att kunna få tillstånd ärliga och meningsfulla möten som du Hannis på ett enastående och spontant sätt får till. Jag läser din blogg för att den innehåller så mycket praktisk kunskap om att leva livet med öppna sinnen, känslor och förnuft. Tack!
Gunilla

HWIT BLOGG sa...

Otroliga ord du sätter på ett otroligt starkt möte.
Livet är inte alltid så enkelt...
Varm kram till dig,
Titti

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Snälla snälla, in med det här i boken,
jag vill läsa det igen! Och igen, för
det är ju så att jag är också barn av en
svår själ. Konstnärlig och udda med betoning
på udda.
Varm kram/AM

bara anna sa...

Håller med alla andra - vilket starkt inlägg...
Kram

LissenTo sa...

Så starkt du skriver om din livsresa. Alla min beundran för att du tog dej tid för kvinnan och kunde vända något som var hemskt för dej och nå in i hennes hjärta.
Missbruk måste vara ett helvete, med många som blir inblandade.

Varm kram finaste du

Flower of Fame sa...

Så fin du är. Tänk vad du gav den sargade kvinnan när du tig dig tid att prata med henne. Visst ska vi leva våra egna liv. Det måste alla på inna sig om. Väldigt fint inlägg. Hoppas du har det bra i allt det här. Mjuk söndag till dig Kram Pernilla

Melody and M.E sa...

Det finns en historia bakom allas öden och att orka se och förstå det när man själv är drabbad är stort!
Det tar sin tid och gör ont, men de där orden "vi är inte dom" är viktigt att bära med sig.
För en del går livet att någon outgrundlig anledning käpp rakt åt helvete, men fanns det inte så mycket droger, alkohol och skit på vägen så skulle det nog finnas en vändplan för många av dem.
Stor varm kram till Dig! Du är fantastisk som hanterar det svåra så bra och som dessutom delar med dig på ett sätt som berör djupt in i hjärteroten!

Good Enough sa...

Hjälp vad vackert! Så fullt av liv. Livets alla delar, alla olika delar. Starkt! Gripande. Du är en så oerhört vacker och stark människa. Stark för att du kan tillåta dig själv att vara svag. Vacker för att du omfamnar alla känslor. Du möter dina medmänniskor på ert härligt enkelt, ärligt och varmt sätt. Det är beundransvärt.

Varm kram /M

Kolonilotta sa...

Fantastiskt skriver!
Men det gör samtidigt ont i hjärtat.
Inget barn ska behöva gå igenom livet utan tryggheten med nyktra och närvarande föräldrar.
Du har säkert hört det förr.
Men du är en otroligt stark kvinna.
En styrka som du tyvärr fått genom livets hårda vindar mot dig!
Stor kram
Susanne