För fjorton år sen

Fjortonårsdagen har passerat.
Fjorton år sen.
Som det sista slaget träffade min kropp.
Det stack i mina händer av rädsla.
Adrenalinet.
Hjärtslagen ekade, snabba, höga slag.
Och rösten inombords som skrek:
Ta dig ut!
Du måste fly.

Jag slog tillbaka.
Och sprang ur det liv jag levde.
Med min hund och en kasse med kläder som jag förberett.
Barfota.
En sommarnatt.
Sittandes i en park ringde jag en vän och sa:
Får jag sova hos er?
Dom var där på fem minuter.
I pyjamasar.
Rufsiga i håret från sömnen.
Min vän och hennes man.
Packade in mig och hunden i bilen.
Jag grät. jag hade glömt skor.
Min vän lade sin hand mot min kind och sa:
Vi ordnar det.
- Är det över nu undrade, vännens man
Jag nickade till svar.
Nu är det över.
Sen for vi.

Jag bodde på deras soffa i några dagar.
Min hund låg vid mina fötter.
Hade ingenting kvar.
Materiellt sätt.
Ingenting.
Känslomässigt, bara smärta.
Bara smärta.

- Ta vad du vill ha, skrek jag, genom telefonen,
bara du lämnar mig ifred.
Han tog mig på orden,
Och tömde mitt hem.

Stundvis rädd, förtvivlad och ensam.
Förlamad av ångest.
Av skam, av insikter.
Hur hade det blivit så här?
Såg på mig själv med ögon fyllda av förakt.
Att jag aldrig kunde lyckas...
Säker på att livet var över.
Att jag inte skulle orka.

Men jag var tvungen att orka.
För min egen skull.
Beslutet att bli fri skulle få kosta.
Några månader senare så var jag fortfarande lika rädd.
Utmattad av det konstant slående hjärtat.

Dom vänner som jag hade kvar, dom som valt att stå bakom mig,
spred ett rykte om att jag stuckit.
För att hjälpa mig att få vara i fred.
Det fanns stunder just då, där jag kröp förbi ett fönster.
Av rädsla för att bli sedd.

En vän sextio mil bort ringde mitt i allt:
- Nu flyttar du hit!
Jag gjorde det.
Sade upp mig från jobbet.
Flyttade sextio mil norrut.
Tog det lilla jag hade och bröt upp.

I mörkaste Januari såg jag mig omkring.
Tjugoåtta minusgrader,
 och högar av snö som var enorma.
När jag öppnade dörren till mitt nya hem
så fanns där bara en sak.
En Buddha och en handskriven lapp.
"Vi är så lyckliga över att du är här"
  Jag behövde inte mera än det.

I naturen som var vild fick jag andas.
Andas och läka några av mina sår.
Låta rädslan glida undan.
Få insikten om att jag hade inte gjort något fel.
Att jag hade mött det oundvikliga.
Jag var tvungen att möta det svarta,
för att hitta tillbaka, till urkraften jag bär inom mig.
Som vi alla bär inom oss.

Vandrade i snö.
Åkte skridskor på is som mullrade.
Strosade i ljusa sommarnätter längs havet.
Stod i det långgrunda.
Och vilade blicken mot de vackraste av stenar.
Lutade mig mot vännerna som tog över.
När jag inte orkade.
Pratade, löste knutar, återtog mina gränser.
Och jobbade med att stötta andra människor.
På deras resor i livet.

När jag tänker tillbaka så förundras jag över kraften.
Livskraften.
Från att inte veta om jag skulle orka leva,
så reste jag mig, sakta men säkert.
Tog tillbaka mig själv.
Hörde mitt hjärta börja slå normalt igen.
Slutade vakna svettig på nätterna.
Av drömmar om det förflutna.
Jag var ett offer i just det här.
Det betyder inte att jag är bara det.
Det är idag en del av det som format mig.
En del av min historia.
Och historian kan inte skada mer.
Det har redan hänt.

Jag hittade tillbaka till den väg jag ville vandra.
Att man sen faller under vandringen är en annan sak.
Det tillhör livet det med.
Min styrka har jag hittat i just det.
Att livet har givit mig utmaningar.
Att jag ibland har gjort val som skapat ett kaos.
Konsekvenser jag har fått tagit.
Jag har lärt mig att det alltid finns en väg ut.
Ut ur det som gör ont och in i friheten.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis




33 kommentarer:

Fru Eriksson sa...

Blir oerhört rörd & berörd i mitt ♡ -a,har inte lika men nästintill på annat sätt & fann Livet för snart 20 år sedan/Kramar om

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig! Du är så klok och stark! Beundrar dej! Å väntar på din bok; älskar ditt sätt att skriva.
Kram Camilla

HönaPöna sa...

Alltså hannis... dina sådana här inlägg. Du är så stark som kan skriva om det svåra.
Och än en gång så förundras jag av hur olika vi får möta livet, och jag nästan skäms över hur bra jag har haft det, och mina ynka problem som liksom blir ingenting i ljuset av vad du har mött.
Stor kram till dej, du modiga kvinna!

bara anna sa...

Oh, vilken historia du bär på! Att du har lyckats ta dig ur det, tänker jag, så starkt.

Får jag vara nyfiken och fråga om du vågat satsa på kärleken, ett förhållande, sedan dess?

KRAM

Bakom dörr nr. 11 sa...

Vilken historia du har med dig, blir verkligen berörd av det
du skriver. Skönt att du kom där ifrån.
Starkt av dig att skriva om det.
Varm kram till dig !
Pia

Kia sa...

Jag vet inte vad jag ska skriva?
Jag blir imponerad av dig. Hur du har kämpat och kommit vidare.
Över hur stark människan kan vara i både gott och ont.
Av dina vänner som finns där och stöttar.
Över hur du skriver.
Stor Kram Kia

Anna sa...

Åh, Hannis. Det gör ont att läsa. Stor innerlig kram till dig.

Mamma C sa...

Du är en sådan modig och stark kvinna som delar med dig av ditt liv.
Kram Mamma C

Flower of Fame sa...

Jag blir både ledsen och glad när jag läser hur du har haft det. Glad för att du orkar dela med dig och har blivit så stark idig själv. Styrkekramar till dig kram Pernilla

Helena sa...

Det är en enorm styrka att kunna berätta... ♥ berätta så naket och så sårbart... det går rätt in i hjärtat... och en stark minnesbild dyker upp... när mitt hem och min soffa fick bli en tillflyktplats till en vän... Stor kram till dig Hannis!

Anci sa...

Jag hittar förstås inga ord för att förmedla det jag känner och det jag vill säga till dig. Men mina ögon fylls av tårar när jag läser. Och mitt hjärta svämmar över, av känslor, tankar och kärlek.
Tack för att du berättar, det är modigt och det berör.

Jag vill skicka en stor, stor kram till dig ! Jag hoppas att det liv du har nu är mjukt, gott och underbart !!

Anci

Good Enough sa...

Fina vän. Dina ord berör ända in i själen. Din styrka känns i varje cell. Det är din sårbarhet som gör dig stark. Din medvetenhet om dina förmågor och ditt värde som gör dig vacker.
Stor varm kram. Önskar dig allt gott.

/M

Kolonilotta sa...

Gripande berättelse som alldeles för många kvinnor känner igen sig i!
Du är otroligt stark som lyckades ta dig ur det och komma tillbaka. ♡
De dagar livet känns tungt försöker jag tänka på kvinnor som du och hur du lyckats ta dig över dina jobbiga hinder.
Tack igen för att du delar med dig! ♡
Stor kram.
Susanne


Melody and M.E sa...

En tår rinner utför min kind…
De varmaste kramarna

Solsippan sa...

När hjärtat slår alldeles för fort, alldeles för länge... När det började slå i långsammare takt kom det ifatt mig som jag så ivrigt försökte springa ifrån.

Naturen läker snabbare än mycket annat. Jag är glad att du har så fina vänner <3 Det betyder mycket att kunna släppa vardagen och börja få leta efter fotfästet igen.

Lång tid sedan barfotaflykten. Kan gissa mig till vissa tankar och känslor. De ligger alltid lika nära.

Men styrkan, jo den är som urberget, som havet, som skogen. Samtidigt.

Du är fantastisk!
Kram Solsippan

Solsippan sa...

När hjärtat slår alldeles för fort, alldeles för länge... När det började slå i långsammare takt kom det ifatt mig som jag så ivrigt försökte springa ifrån.

Naturen läker snabbare än mycket annat. Jag är glad att du har så fina vänner <3 Det betyder mycket att kunna släppa vardagen och börja få leta efter fotfästet igen.

Lång tid sedan barfotaflykten. Kan gissa mig till vissa tankar och känslor. De ligger alltid lika nära.

Men styrkan, jo den är som urberget, som havet, som skogen. Samtidigt.

Du är fantastisk!
Kram Solsippan

Solsippan sa...

När hjärtat slår alldeles för fort, alldeles för länge... När det började slå i långsammare takt kom det ifatt mig som jag så ivrigt försökte springa ifrån.

Naturen läker snabbare än mycket annat. Jag är glad att du har så fina vänner <3 Det betyder mycket att kunna släppa vardagen och börja få leta efter fotfästet igen.

Lång tid sedan barfotaflykten. Kan gissa mig till vissa tankar och känslor. De ligger alltid lika nära.

Men styrkan, jo den är som urberget, som havet, som skogen. Samtidigt.

Du är fantastisk!
Kram Solsippan

Choices by Annie sa...

Älskade du. Det fattas ord, vet inte vad jag ska skriva.
Ett stort tack till att du delar med dig, du är en fantastisk människa.

En stor kram till dig
Annie

Lily sa...

Vet inte vad jag ska skriva mer än Tack Hannis för att du delar med dig!
Du är en underbar människa <3
Varmkram Lily

Therese sa...

I går da jeg leste teksten tenkte jeg spontant at jeg er så glad i deg, men så tenkte jeg at det kan man jo ikke skrive, men det er sånn det er. Det er lett å føle at man er glad i deg, Johanna, selv for en som aldri har møtt deg fysisk. Jeg har ant at du har hatt en tøff reise, man må nesten det for å få de verdiene du omgir deg med. Jeg håper du på gode dager kan være litt stolt av deg selv; alt du har klart, orket, holdt ut og kommet deg gjennom. Det krever mot og styrke, men også å våge å være i det sårbare til det slutter å gjøre så inderlig vondt.

Pusl om deg, min kjære venn.

Maria - Snickaregården sa...

Älskade Hannis. Dina ord berör. Läser med tårade ögon. Du är stark.
En stor och varm kram från mig
Maria

Maria - Snickaregården sa...

Älskade Hannis. Dina ord berör. Läser med tårade ögon. Du är stark.
En stor och varm kram från mig
Maria

Anna S sa...

Tack för att du skriver. Att du valt att vara så öppen. Nu med kapitlet i ditt liv. Jag gråter inte ofta, men det du skrev berör mig verkligen. Igenkänning i det att ha varit utsatt för våld, hur det ät att knappt inte orka leva vidare. Att klara det omöjliga.

Skammen är hemsk att bära. Och, för mig konsekvenser av att tro att allt alltid varit, och är "mitt fel". Att en sån som jag "såklart råkar illa ut" och att jag inte är något värd. Det är lätt art trycka ner en annan människa. Sker det systematiskt så är det klart att man tappar tron på sig själv, sitt värde som människa, självklarheten att man inte är orsak till att saker hänt en. Det var någon annans val.
Det att inte känna sig som en människa bland alla andra. Som är värd goda saker, det bästa livet har att erbjuda. Det kan ta mycket tid, kraft och känslogenomgångar att komma fram till.
Jag är själv inte där än, men har vandrat en bit.
Mycket av temat i mitt liv idag är att jag nu är trygg. Att jag bestämmer över mig själv. Ingen har rätt att kränka mig som när jag var barn. Det var andras sjukdom och val. För de trodde att det var OK så länge det var möjligt för dem.
Det är mycket som följer efter i livet när man genomlevt misshandel. Värst tycker jag är känslan av att "man inte förtjänade bättre". Och bäst är när man lyckats ta sig ur sammanhangen där man inte mådde väl. Att få vara sin egen, att få leva fri i tanke och fysiskt, psykiskt, sjäösligen. Det är häftigt!

Jag är glad att du flydde ifrån personen som inte ville dig väl. Och att du orkade bygga upp ditt liv ! Det kan vara en ansträngning värre än mycket. När man sätter den ena foten framför den andra. Och inte vet om man vågar andas, för andetagen gör fysiskt ont.

Jag är glad att du finns och att du skriver så att jag får ta del. Livet är märkligt många gånger när händelser vi varit med om formar oss till dem vi är idag. Bland annat, såklart.

Jag känner att det är en ynnest att få leva fri.

Stor kram till dig!

Villa Freja sa...

Å vad vackert och utlämnande starkt du skriver. Du berör, du starka kvinna. Stor kram.

Pia sa...

Du urstarka kvinna! Att låta allt få ta tid, att läka inifrån och ut och inte bara putsa lite på ytan är så viktigt. Du skriver så otroligt bra, en tår rinner utmed min kind när jag känner din rädsla, paniken.
Ryggsäcken har man med sig, det gäller bara att ha packat den rätt så den vare sig tynger eller skaver <3
Vilka underbara grannar du har. De där små gesterna som gör att man tror på mänskligheten och empatin <3
Tack för alla fina ord inne hos mig <3 <3 <3
Kramen Pia

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Lästa imorse före jobbet men hann inte
kommentera, har tänkt på dig flera ggr idag.
Gissar att det var bla det här din syster
tyckte du skulle öppna upp och skriva om.
Och hon har helt rätt, du skriver så starkt
och naket om sånt som berör djupt och finns
överallt. Jag säger det igen, bokar ett ex av
boken redan nu.
Varm kram/AM

Johanna | Tillvaron.se sa...

Men vilka ord! Vilken kraft! Jag både bugar och bockar och skickar en kram till dig. Ingen människa ska behöva gå igenom något sådant och ändå tvingas människor göra det hela tiden. Man klarar så mycket mer än man tror, men att ändå klara av det är det mest imponerande jag vet.

Så heja dig för att du delar med dig, jag tror och hoppas det är bra för både läsare och dig själv!

Den där Victoria sa...

Oj, jag ryser när jag läser detta, vad du har varit med om vännen..

Det är så starkt av dig att dela med dig av dina upplevelser och även om vi inte har samma historia bakom oss, så känner jag en samhörighet med personer som dig, som vågar lämna ut sig själv och hjälper genom det.

Varmaste kramen till dig!

annika sa...

Så vackert och nära om det svåra och smärtsamma. Hannis, jag är så glad att jag hittat till dig! Tacksam att få ta del av det du öppnar upp och berättar ❤️️

finurliga fröken sa...

Finaste du ♡ Att du öppnar dig och delar med dig av det här. Rädslan, kaoset, styrkan. Jag har också flytt. En gång för fyra år sedan. Mitt i natten. Med min son. Jag vet att han är trygg med mig nu. Fast jag är fortfarande så väldigt långt ifrån den jag var innan. Stark, orädd, självständig. Jag var den jag var och stolt över de. Men allt de försvann. Och de kom inte tillbaka när jag lämnade. Eller under dom här fyra åren ensam med terapi.
Många kramar till dig ♡

Livskrafter sa...

Kära fina Hannis
Jag vill först tacka för att du så naket delar med dig av livssmärta och svärta på ett modigt sätt. Vi bär ju alla våra mentala tunga bagage på ett eller annat sätt. Jag tror att vi knyter små medmänskliga silvertrådar emellan oss om vi våga öppna våra portar till vårt inre och dela med oss av våra resor. Våra livssituationer har alla nyanser. Jag är glad att du hittade en väg ut och kunde blomstra igen
Tack
Kramar
Emma

VisaLiza sa...

Otroligt starkt av dig att berätta om vad som hänt dig. Fantastiskt gjort av dig att klara av att gå, att fortsätta med ditt liv och bygga upp det på nytt och dessutom hitta styrka att berätta om vad som hänt dig, kramar Liza

MariaM sa...

Hej. Jag som just hittat din blogg bara råkade få syn på detta inlägg i kanten och har svårt att ens skriva nu för tårarna skymmer sikten. Jag har idag känt att jag faller i meningslösheten ibland och alla förvirrade tankar på det som varit. För mindre än ett år sedan. I augusti var jag tvungen att välja för att säkra mitt liv. Bland det svåraste jag gjort och jag kämpar fortfarande, med avsky, med minnen om goda stunder, minnen av allt jag inte förstår, tankar på allt som nu är gott, men också en inre ensamhet.
Jag tror att jag hittat hit av en anledning. Nu ska jag sätta mig och gråta ut en stund. Tack för att du delar, glad att du lever. Varmaste hälsningar.