Slutstation: Märsta

Jag lyssnar på P1 dokumentär.
Blir så tagen att jag får en klump i halsen.
Över människor jag inte känner.
Över något jag skulle kunna strunta i.
För det ligger inte nära mitt eget liv.


Det handlar om vårat Sverige.
Och dom som väntar på att skickas härifrån.
Jag undrar hur det känns.
Att vara inlåst och vänta.
Vänta på att skickas tillbaka till ett krig.
Till fattigdom och ett land där du kanske är ett villebråd.
Som ska jagas och sen dödas.
Men först kanske du ska torteras.

Jag blir tagen av deras tårar.
Mannen som ska skiljas från sin fru och sin son.
För dom ska skickas till ett annat land.
Än han.
Hur går man hel ur något sånt?

Jag blir tagen av han som varit här i sex år.
Pratar svenska och citerar Strindberg.
Men som nu ska tillbaka.
Så lång tid har han levt i ovisshet.
Sex år.
Och nu ska han hem.
Till en plats där terrorister styr.

Jag är ingen politiker eller samhällsvetare.
Det finns så mycket rätt och fel.
Lagar och paragrafer. 
Jag vet bara att jag inte förstår vårat system.
Att något är fel när man väntar i sex år på ett beslut.
Om en annan människas liv.

För på ett sätt så är det här också tortyr.
I alla fall i min värld.
Att skiljas från det enda som är viktigt,
sin fru och sitt barn.
Och skickas mot en ganska säker död.
Eller att leva och anpassa sig i sex år.
Och sen bli hämtad på jobbet.
För att skickas tillbaka.

På slutet så hör man dom på Arlanda.
I väntan på flyget.
Jag ryser ,
och tänker att jag hoppas att jag aldrig behöver fly.

Det är en bra dokumentär.
Den är inte sentimental eller blödig.
Det är inte skapade känslor.
Den är bara sann.
Slutstation: Märsta
Om du känner att du orkar, så lyssna.

Kram Hannis

Ps. Anna.S, det här med målandet är en prövning.
Att bara göra det utan att det ska bli något.
Blir lite irriterad ibland men det ska nog släppa.

Tufft med familjemedlemmen!
Den där oron är så slitande.
Jag hoppas att det blir bra!
Kramen


8 kommentarer:

Flower of Fame sa...

Nä man kan inte förstå hur vissa kan ha det. Att det finns såna hemskheter i andra länder fortfarande. Jag löste en bra bok. Jag heter inte Mirijam. Rekommenderar den. Handlar om zigenare ock judar under kriget. Ha en fin dag Kram Pernilla

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Jag lyssnar jättesällan på radio, på jobbet går det inte och hemma blir det inte heller. Men håller med, det är inget bra system vi har, det är inte mänskligt och behandla folk så. Och nog står det i någon FN konvention om mänskliga rättigheter att det ska gå bättre till...åtminstone för barn finns det lagar. Sen om det följs var en annan sak.
Kramar/AM

Anonym sa...

Tack för ditt angelägna inlägg! Det är viktigt att informera om dokumentärer som skildrar verkligheter som är okända för många men som vi ändå är ansvariga för. Jag är övertygad om att din och andras inlevelse och medmänsklighet kan stoppa det omänskliga byråkratiska system som byggts upp kring flyktingar i Europa och Sverige.I byråkratiska system kan den medmänskliga förståelsen och identifikationen med den andre gå förlorad. Den andre förlorar sitt namn och reduceras till en siffra, ett föremål,som kan hanteras enligt lag och paragrafer.Att vara flykting har kriminaliserats genom att flyktingar förvaras i häkten utan att de har begått något annat brott än att de har försökt rädda sina liv och flytt från krig och förföljelse och vägrar återvända till det helvete de flytt från.Jag tycker att det är en skrämmande utveckling och det är viktigt att vi börjar prata om det och visa att det gör oss alla omänskliga. Jag skall lyssna på dokumentären och rekommenderar filmen
" Förvaret" av Anna Persson och Shaon Chakraborty
Jag är tacksam att du skrev om dokumentären och berättade hur berörd du blev, Du har en förmåga att förmedla dina upplevelser med ord. Att göra det man kan är att ta ansvar.
Kram
Gunilla

Kia sa...

Håller med om att något är fel i systemet. Jag har undrat många gånger hur det kan vara så att man får stanna så länge innan man ska tillbaka? Barnen hinner börja skolan, skaffa kompisar, börja på aktiviteter. Många kommer knappt ihåg sitt hemland som de sen helt plötsligt ska tillbaka till. Verkar helt galet tycker jag!

Kram Kia

Jennica... sa...

Åh, jag känner som du! Jag vet inte mycket om våra regler och lagar, jag är ingen duktig samhällsvetare.....men jag kan känna. Och jag känner att något är fel när man splittrar familjer. När människor som varit här i flera år måste lämna. När barn som varit här i mer än halva sitt liv, skall skickas tillbaka till ett land i krig. De minns nu inte ens hur det var.....tänk vilken chock.....det gör ont att tänka på.
Kram Jennica

Blommiga Rutan sa...

Hej!
Vilket viktigt och bra inlägg!
Håller verkligen med dig, det är fruktansvärt och inte människovärdigt att behöva vänta så länge på ett besked , stanna el inte . Helt omänskligt !
Ofattbart att det ska ta så lång tid. Offattbart också att dela på familjer . Hemskt.
Ska lyssna på programmet .

Kram Anncathrine

Helena sa...

Det är verkligen helt ofattbart för många av oss vad många andra runt om i världen får genomgå och genomlida. Ett viktigt inlägg!

Therese sa...

Hei kjære Hannis

Jeg leser hvert blogginnlegg du skriver og tenker ofte på teksten lenge etterpå, som denne. Samtidig som jeg leste innlegget ditt lyttet jeg til den nyeste boken om rosengädda og Tessan. Hun sier det så fint, at når flyktninger kom til landene våre skulle de få komme til flotte Herregårder og få hvile seg ut, bade, spise og kjenne på roen. Og isteden så møtes de slik de gjør i Norge og Sverige, det er trist! Og skammelig at vi ikke ser enkelt individet.

Jeg har også tatt til meg innlegget ditt om å bare skape (male), uten krav og mening. Jeg er frisk nok til å pysle nå, men har ikke gjort det før etter jeg leste innlegget ditt. Da prøvde jeg å trykke med en Gelliplate, kjempegøy!

Jeg er litt sånn som oksen Ferdinan for tiden, vil helst være for meg selv og lukte på blomstene i fred og ro. Det er så mye inntrykk for meg så jeg har liksom ikke trangen til å skrive eller mene så mye om noe som helst. Jeg bare ER og det er underbart!

Jeg tenker ofte på deg og lurer på hvordan du har det utover det jeg leser i bloggen.

Klem!!