Om människor inte kan älska mig...

Det här är en gammal bild på mig.
Tio år sen.
En bild jag inte visste om att den togs.
Jag hade precis gråtit.
Förtvivlat och hulkandes, inte ett dugg vackert.
Bara smärtsamt.
Hade slagits med min ångest.
I en hytt på en båt på väg mot ett annat land.
Jag har så länge jag kan komma ihåg burit min ångest.
Som sen följs av depression.
Alltid samma mönster.
Jag har också försökt i alla år att slåss mot det.
Istället för att erkänna den som min.
Föra ett krig emot det, istället för att leva med det.
Jag har jobbat mig fördärvad, festat för mycket, levt för snabbt,
fallit, rest mig och fallit igen. 

Det finns en skev bild av ångest och depressioner.
Att det är någon som ligger som en våt fläck.
Skakande, som slutar att duscha och äta.
Eller som alltid hasar runt i ett mörker.
Så kan det också vara, men då har det gått långt.

Mina depressioner ser inte ut så.
Dom är inte hela tiden!
Dom kan vara kortare eller längre.
Det finns liksom ingen mall på hur det ser ut.
Det finns riktlinjer som avgör om det är en depression,
men ingen mall på hur den ser ut...

Depression innehåller bland annat känslor som du bär en längre period.
Känslor som:
Sorg, skam, meningslöshet, självkritik, orkeslöshet.
Känslor som säger att jag inte är bra nog för min familj.
Känslor som virvlar fritt.
Kastar sig över dig, äter upp dig.
Ekar i ditt huvud och i din själ, utan avbrott.

Så sakta efter några veckor, ibland längre, så avtar det.
Du börjar se ljuset igen.
Livet kommer tillbaka och du känner igen dig själv.
Och väldigt långa perioder kan det vara bra.
Så är det för mig, inte för alla.

Ångesten, ja den har heller ingen mall.
Utan riktlinjer även den.
Min ångest driver mig.
Ju starkare ångest, desto mera vill jag springa.

Det är som att sitta på en stol som är på väg att vicka,
var det någon som skrev någonstans.
Just så känns den ibland, ångesten.
Att stolen är på väg att vicka bakåt.

Ni vet, den där sekunden där man famlar.
Efter något att ta tag i.
Fäktar med armarna för att få balansen.
 Den känslan är inte bekväm att bära i flera veckor.
Inte ens en dag är den bekväm.

Många i min omgivning, framför allt kollegor,
skulle aldrig kunna säga när jag har haft ångest eller depressioner.
Däremot skulle dom kunna säga:
Det finns ingen som pallar så mycket som hon!
Det syns inte.
Jag bär det på insidan.
På utsidan jobbar jag hårdare än någonsin med allt.
På insidan skenar hjärtat och det skakar hela tiden.

Jag har haft människor i min närhet som sagt:
Prata inte högt om det.
Folk behöver inte veta...
Just det gjorde att jag bestämde mig.
För att skriva om det här.

För jag vägrar att skämmas.
Jag styr inte över det här.
Jag fick det.
Som så många andra.
Det går liksom inte att ta sig i kragen i det här.
Men det finns bra verktyg för att leva ett väldigt bra liv.
Det drabbar vem som helst.
När som helst.

Vart du än kommer ifrån.
Om du är rik eller fattig.
Har en kantig historia eller inte.
Det spelar ingen roll.

Jag har alltid känt att jag inte passat in.
Att jag inte hört hemma, hos någon eller några.
Jag och mitt vildhjärta, det skenande.
Det fanns en tid där jag inte visste om jag skulle orka,
orka fortsätta leva med mig själv.
Så är det inte längre.
Jag passar in.
I mitt eget liv, det viktigaste av allt.

Men ibland, då får jag ångest.
En ångest som är mera än någon dag.
Och sen kommer depressionen.
Det gör mig bara vackrare, säger en vän.
När hon kramar mig med hela sig.
Det smittar inte, är inte farligt.
Och jag lär mig sakta att leva med det.
Jag omfamnar det istället för att slå på det.

Helt ärligt så har det givit mig en gåva.
För att finna något bra med det.
Jag känner mina känslor. På riktigt.
Och jag har fått omvärdera mitt liv och börjat om,
flera gånger.
Det har gjort mig stark och ganska orädd.
Jag har jobbat hårt med mig själv.

Och jag tänker att om människor inte kan älska,
eller tycka om mig med det här.
Då var dom inte ämnade för mig.
För jag vägrar att skämmas.
Och jag vill inte heller att någon annan,
 som kämpar med det här ska skämmas.

För ni vet, tystnaden, den dödar.
Den dödar det själsliga, det äkta, det sanna.
Tystnaden gör oss till något vi inte ska vara.
Jag har provat, det skadar bara.

Till er, fantastiska människor.
En mjuk och kärleksfull måndag.
Kram Hannis

Ps. Anna.S, så jobbigt med halsen.
Det är bra att man kan vila då.
Det är så gott med soppor av olika slag.
Jag har perioder där jag nästan lever på just det.
Just våren och sommaren är en sån period.
Hoppas att du är piggare nu!
Kramen

22 kommentarer:

Flower of Fame sa...

Tycker det är väldigt fint och bra även för andra att du berättar och skriver om din ångest. Heja dig. Vet att du kommit långt och är en otroligt stark person. Gillar din stil. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

Anci sa...

Du är en underbar och klok person med hjärtat på absolut rätta stället !!
Vem skulle inte tycka om dig ?

Jag önskar dig en fin och fantastisk dag med allt gott !

Kramar
Anci

Bara anna sa...

Oh vilket inlägg!!! Det berör verkligen...
Panikångest har jag stiftat bekantskap med, fy farao så otäckt. Jag pratar inte högt om det. Men jag borde.
Kram

Melody and M.E sa...

Du skriver så fantastiskt bra att jag som vanligt måste läsa din text en gång till, bara för att njuta av hur du kan formulera dig. Att bli vän med sin ångest, våga acceptera den och vila i att den går över, är en lång process. Klarar man av alla steg dit, så tror jag också att omgivningen klarar av att höra talas om den och acceptera den. Mycket har hänt på den fronten under min livstid.
Stor varm kram till dig modiga kvinna!

Maria - Snickaregården sa...

Heja dig som väljer att prata om ångest. Just processen att acceptera är en lång väg och det betyder inte att man tycker om den. Tyvärr drar många likamedstecken mellan att acceptera och tycka om. Inget kan vara mer fel.
På kuppen har jag lärt mig att ju fortare jag kan acceptera ju fortare kan jag lära mig mer om och leva med det desto bättre. Men, lång väg.
Undrar ibland om det inte är så att samhället har fastnat i att vi ska vara på ett visst. Vi är ju alla olika. När vi försöker vara som alla andra begår vi våld mot oss själva och så kommer ångesten som ett brev på posten.
Jag svävar i väg men hoppas att du hänger med i tankegångarna.
kramar till dig finaste vildhjärta <3
Maria

HönaPöna sa...

Men du, vilket inlägg... Starka, modiga du som vågar skriva om detta.
Och jag tänker att jag, som har en man som ibland drabbas av just detta, har så svårt att förstå. För att vi är olika, och jag är mer rak liksom, samma hela tiden. Bra kanske, eller inte.
Önskar dej en fin dag, du kloka. Kram!

Solsippan sa...

Finaste du, det krävs kunskap om nyanserna för att kunna uttrycka dem och du har fler färger i din palett än de flesta <3

Jag har också slutat skämmas, men det finns ändå mycket kvar innan jag har kommit till acceptans. Men någon gång kanske det går att komma till den punkten att man är stolt över alla sina nyanser. Det vore härligt! Men den stora vändningen är nog ändå den då jag också beslöt mig för att inte lyssna på dem som säger att jag inte får berätta. Det är ju som att försöka prata och hålla andan på samma gång...
Varma kramar!

Therese sa...

Tapre Hannis! Så klart du skal prate om dette, jeg tror kanskje det er den eneste måten å kunne overvinne eller lever med det på sikt. Så ut med det!

Jeg er vokst med en mor som var så full av angst at hun ikke våget å gå ut av leiligheten. Det er ikke lett å være alenemamma eller datter da. For 17 år siden fikk hun hjerneslag og er nå pleietrengende og må ha hjelp til alle. Angsten har forsvunnet og hun sier at hun heller har det slik hun har det nå enn å ha angst, det har hjulpet meg til å forstå hvor inngripende det må være.

Det er kanskje litt rart å si, men jeg, og sikker mange med meg, er glad i og for deg! Du beriker oss selv når du ikke klarer å være glad i deg selv.

Krya på deg, du din modige kvinne!

Anna S sa...

Tack för att du skriver om ångest och depressioner. Och om hur det varit och är för dig! Jag kan relatera en del. Har kämpat med själsligt mående mest hela livet. Ett inte mörker och rop på hjälp som säkert sågs men inte fångades upp av de jag hade runt mig. Situationer som sa till mig att det i alla fall inte fanns hjälp att få. Så jag lärde mig att "ensam är stark" och att jag bara hade mig själv att ty mig till.
I tonåren fortsatte eländet och när jag var 21 slog depressionen till med panikångest. Började träffa en psykolog som hjälpte mig framåt. Sakta började det som varit så fel och smärtsamt att visa sig.
Det har varit en lång resa där jag fått hitta mig själv på nytt. Jag är inte samma som då, mycket har hänt.

Även om det är mörkt och känns meningslöst att leva många gånger så tänker jag inte ge upp. Har fått höra att jag är envis och det tror jag hjälper mig.
Har lärt mig att lyssna till mig själv och att man faktiskt inte får göra mig illa. Att det är OK att vara nere, precis som du skriver. Det är inte alltid viljestyrt.
Och ångesten kan vara ett litet kryptiskt meddelande till en själv att något inte är bra.

Det kan vara svårt för vissa familjemedlemmar att förstå mig. Vad som varit. Allt det inte pratas om.
Jag känner att jag måste bryta den där isen snart.
Men är samtidigt livrädd för deras förnekelse. Att bli kallad lögnare eller så.

Så härligt med din vän som låter dig vara som du är!
Tror att många människor behöver mer av sånt! Mer äkta känslor och mindre fasad.

Varm kram

Choices by Annie sa...

Du fantastiska människa. Jag saknar ord... Du sätter alla ord...
Ångesten känner jag så väl, jag lever med den vi är inte alltid överens men jag har erkänt den. Jag vet orsaken till mina ångestattacker och genom den vetskapen så kan jag också lindra ångesten. Sakta sakta...

Tack för att du delar med dig. Du lyckas alltid beröra mig med dina ord. Jag ser så fram emot din bok ;)

Kram du kloka människa
Annie

Birgitta sa...

Blev otroligt berörd över detta inlägg ,,,
Du starka kloka underbara människa.Så otroligt få som inte vågar/vill ta upp just detta,som så många nog känner igen,mer än vi tror.
Ditt sätt att skriva är underbart,läste om igen ,,, bara för att ,,,
Fin dag
Kramar om/

Anonym sa...

Tack för att du delar. Det är så viktigt att våga prata om dessa saker och för att komma till acceptans om man känner så här måste illusionen av att det är något att skämmas för försvinna. Men jag tycker att samhället måste erkänna att alla människor är olika och att det därmed finns otaliga sätt att vara och att leva sitt liv på. Det behövs fler mjukare värden i samhället och du bidrar med en väldigt mjuk framtoning i dina blogginlägg. Uppskattar din blogg!

Kia sa...

Ett viktigt ämne du tar upp som många kämpar med. Och precis som du har de det inom sig. Tycker det är fint att du delar med dig.

Ha en toppen vecka och fortsätt vara du!
Kram Kia

Helena sa...

Starkt berörande och viktig text! Tänker att det är så viktigt att prata högt även om ångest och depressioner. Tänker också att för den som drabbas, som du, blir det ännu jobbigare om man inte får prata om det. Jag tror på ordets läkande kraft. Att formulera sina tankar i text eller tal.
Jag läste ungefär halva texten när jag tänkte 'Att en viktig sak som du har lärt dig är att känna dig själv' - Sedan kom ditt stycke om just det. Tänker att kanske är det också en gåva, om än väldigt jobbigt att behöva gå igenom faser med depression och ångest, att faktiskt lära känna sig själv och sina egna tankar. Och just det du skriver att stänga in det och springa allt fortare där omgivningen tänker att 'hon klarar allt - hon är stark' visar egentligen hur lite de vet om kroppens försvarsmekanismer. Dina tankar blir till berörande och viktiga texter. Fortsätt prata om ångest och depressioner - Låt ingen tysta dig! Stor kram!

Ljuva Drömmar sa...

<3 <3 < 3

Idas virrvarr sa...

Fina fina du ♡ Varför bor du inte närmare? Varför är du inte min vän eller livscoach? Jag har ju också ångest och depressioner. Haft hela mitt liv och kommer ha resten av livet tror dom. Tyvärr har jag inte kommit lika långt som du. Men jag skäms inte. Aldrig! De är inte mitt fel. Inget fel på mig. Min hjärna är bara kopplad på ständig fara och har för låg seretonin halt. Inget farlig. Inget konstigt. Men otroligt jobbigt att leva med i perioder. Och ännu jobbigare med allt tystnade och skäms stämplar. Nån har diabetes, en annan brutit ett ben. Min sjukdom sitter i själen.

Tack för ditt fina inlägg ♡ Många varma kramar

Kulturtanten och Lilla gummann sa...

Bra skrivet! Jag har varit halvskröplig rent mentalt i åratal men har känt att jag inte fått vara trött, deppig och känna hopplöshet. Det är dom andra som i stället har det jobbigt och som jag bör ställa upp för...det att hålla andra på humör fast man själv inte har något humör över huvud taget det tar på krafterna.../Lilla gummann

Pia sa...

En tår trillar sakta och försiktigt ned för min kind. Att inte passa in, att inte få vara den man är, med eller utan ryggsäck, det är en av de kallaste och hårdaste känslor som finns.
Att bli älskad som den man är, med allt vad man står för är så viktig.
Du är helt otrolig på att uttrycka dig och hur jag än skriver här så får jag inte fram mina känslor.
Jag bara älskar att gå in här och läsa dina inlägg, de är så avskalade och ärliga, det gillar jag!!
Skickar de varmaste kramar <3

Nyanser av vitt sa...

Så vackert och så äkta Hannis. Du skriver som vanligt så att det berör. Du är SÅ STARK!
Varm kram
Agneta

Maria O sa...

Vilket inlägg Hannis! Det du skriver får mig att tänka och reflektera kring egna erfarenheter av ångest och depression, kring det som jag känner igen och kring det som jag nu försöker förstå på ett annat sätt. Det märkliga är att jag inte skäms för det som kan finnas, och har funnts, hos mig, men jag kan fortfarande skämmas och bli illa berörd av ångest och depression som finns i min närhet. Tänkte på det senast idag då den som bär på ständig ångest och depression befann sig i mitt hem. Den syns den där ångesten och den påverkar mig. Jag vill inte att det ska vara så och jag försöker förstå men det är inte alltid så lätt.
En stor och varm kram till dig!

Den där Victoria sa...

Kram...

Johanna | Tillvaron.se sa...

Det är fantastiskt att du lyfter detta. Skämmes icke. Man är det man är och alla har sina sidor och bördor och jag vågar nog säga att inget blir bättre av att kväva och tysta och allt blir bättre av att dela.

Jag har levt i stort sett i hela mitt liv med en mamma som burit de där känslorna. Och precis som du beskriver. Upp och ner, fram och tillbaka. Och precis som du säger så klarade hon mest av alla. Starkast och stoltast. Men ändå med en inre kamp som pågick hela tiden. Men hon var ärlig och både inspirerade och blev inspirerad av andra öppna. Nu finns hon inte mer, men jag vet att hon skulle hyllat dig!

Så tack för dina ord. De värmde mig!