När någon går sönder

Hos Pia kan man läsa om hennes son som avslutade sitt liv.
Ingen ska behöva göra det.
Det finns en minnesfond som man kommer till om man klickar här
På den sidan finns också mängder av bra information.
För det här är viktigare än mycket annat!


Det här inlägget är tillägnat min vän Millan.
Jag skriver alltid utifrån det jag själv har upplevt.
Allas upplevelser är olika.

När jag ringer Millans mamma och läser vad jag skrivit,
och berättar varför jag skrivit det  så säger hon:
Publicera det!
Det är så jäkla svårt att leva bredvid någon som mår så dåligt.
Man är så maktlös.
Och det är obegripligt när det leder till döden.
Hennes familj har godkänt det eftersom att dom avskyr tystnaden.

Och det är ju så, att det är svårt.
Om någon skär sig i ett finger kan vi sätta dit ett plåster.
Man kan gipsa en bruten fot, limma ett jack.
Men när någon mår psykiskt dåligt.
Ja, då blir vi förvirrade.
Du kan liksom inte trycka dit ett plåster.
Du kan inte säga:
Sov en stund så blir det bra!

Millan var en helt vanlig tjej.
Från en vanlig familj i en vanlig stad.
Men något hade gått sönder.

Vi lärde känna varandra när vi båda levde i en kaotisk värld.
Såg det känsliga hos varandra.
Vi blev vänner, nära vänner.
Unga, känsliga och oförmögna att sätta ord på våra känslor.
Vi delade kaoset, destruktiviteten.
Trots att vi vet att människor mår dåligt så kämpar vi för att
behålla en fasad av perfektion, av total lycka.
Till och med i en värld som var kall, hård och kaotisk.
Vi gjorde det som så många andra.
Jag bytte väg.
Hon blev kvar i det trasiga.
Vi levde olika liv men behöll vår relation.
Hon föll och hon reste på sig.
Gång på gång.
Manisk, deprimerad, manisk, deprimerad.
Nu, den här gången skulle det bli bra!
Hon bar sitt lidande i tysthet.
Smärtan fanns kvar men nu inkapslad i en dimma av mediciner.

Sista gången vi träffades var hemma hos henne.
I hemmet som glittrade av kreativitet.
Hon var en skapande person.
En begåvning.
Och hon hade det största hjärtat.
En plats fanns för alla i det där fladdriga hjärtat.
Hon frågade om mig och mitt liv.
Jag svarade samtidigt som jag försökte få svar om hennes.
Hon tyckte att vi kunde strunta i det.
-Äsch, du vet "same old story", den där ångesten får jag leva med.
Jag har accepterat det.
Man vill ju inte vara en börda liksom, la hon till med ett skratt.

Det var något i hennes blick och röst som oroade mig.
Jag ringde hennes bror när jag kom ut.
Han sa att dom kände samma sak.
Att han skulle åka dit imorgon. Försöka få henne inlagd.
-Jag ringer dig sa han.

Jag vände mig om och såg att Millan tittade på mig 
genom fönstret. Hon öppnade fönstret och ropade:
Se inte så bekymrad ut vackra kvinna!
Du vet att jag alltid reser mig.

Hon gjorde inte det den här gången.
Reste sig.
Jag vaknade natten efter av att telefonen ringde.
Millans bror i telefonen - Hon är död!
Hon hade förberett allt, skrivit brev.
Ordnat för katten, ordnat för barnen.
Hon hade bestämt sig.

När Millan avslutade sitt liv så pratade man 
inte speciellt mycket om psykisk ohälsa.
Man pratade inte om diagnoser,
 och att det går att leva ett vanligt liv när man är exempelvis manodepressiv.
Några dagar innan hon dog hade hon fått den diagnosen.
Ingen vet heller om det var det som var avgörande.
Eller om det helt enkelt var så att hon inte orkade mera.

Idag har vi börjat prata om psykisk ohälsa, tack och lov!
Men vi behöver prata mera.
Och det handlar inte "bara" om diagnoser.
Man kan gå sönder ändå...
Det är aldrig någon annans fel att någon avslutar sitt liv.
Vi kan inte låsa in, eller vakta dygnet runt.
Men som medmänniska så behöver jag agera om jag ser någon lida.
Men behöver bli sedd, hörd, alltså på riktigt lyssnad på.

Jag kan inte lösa det åt personen som lider
Men jag kanske kan hjälpa till att skapa en kontakt.
Ringa en myndighet, lägga en lapp i brevlådan
med telefonnummer till vårdcentralen, psykiatrin eller psykjouren.
Kontakta familjen, en präst eller någon annan.

Om man tycker att det är svårt att lägga sig i,
ta hjälp av någon annan.
Det är mänskligt att tycka att det är svårt när någon mår dåligt.
För det är svårt.
Vi är bara människor, vi har inte alla svar och möjligheter.
Jag kan visa att jag bryr mig ,sträcka ut en hand.
Prata öppet och utan skam om psykisk ohälsa.

För det är något som kan hända vem som helst.
Någons barn, någons bror, någons mamma eller vän.
Det hände mig.
En nattsvart depression med tillhörande ångest.
Ingen lek kan jag säga och i ensamhet tror jag inte att jag hade klarat det.

I mina ögon är det ingen styrka att låtsas vara stark i tystnad.
Det är en styrka att be om hjälp.
Att säga:
Vet du, jag behöver hjälp i det här.
Det är svårt ibland att vara människa.
Att bära det svåra i tystnad gör det inte lättare.

En kram till er alla som kikar in här// Hannis










24 kommentarer:

Anonym sa...

Tackar Dig varmt för dessa rader...
Du har återigen träffat rätt...träffat där det gör som mest ont ...där oftast inget hjälper men man hoppas och önskar att imorgon-ja imorgon är det nog lite bättre
Du är så värdefull med denna din sida som man får lyckan att kunna slå upp dessa mörka tidiga mornar
Tack och varm kram
/Louise

Good Enough sa...

Tack för att du delar med dig. Vackert skrivet.
Kramen

Flower of Fame sa...

Blir stum när jag läser vad du skriver. Klart detta måste upp i ljuset så man kanske kan förstå och hjälpa någon därute. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

HönaPöna sa...

Vilket viktigt inlägg... psykisk ohälsa är bland det svåraste som finns, både för den som drabbas, men även de runt omkring som oftast inte kan göra så mycket. Som du skriver, inga plåster hjälper...
Jag tror också att det är viktigt att inse att alla kan hamna där, i livets olika omständigheter, hur stark man än anser att man är.
Önskar dej en fin dag, kram...

Anna S sa...

Så bra du skriver, och om ett viktigt ämne. Jätteviktigt! Jag har själv varit mycket nära att inte orka mer. Och att jag inte såg någon annan utväg än att ta mitt liv. Detta var för femton år sedan. En kvinna som var min systers fostermamma fattade läget och körde flera timmar på natten för att ta in mig på psyk. Jag har varit rädd för psykvården sedan barnsben. Såg dem som skrämmande. Tycker att bilden delvis stämde. Det är ju som en värld för sig. Men jag blev lyssnad på tillsist. Fick en person att prata med, och kunde sätta ord på förr, hur det var hemma.

Att gå igenom det som var har säkerligen räddat livet på mig. Att inte vara själv med familjehemligheterna. Men det har också gjort att jag inte orkar så mycket. Blir lätt stressad som leder till, eller kommer av ångest och flashbacks.

Tack för att du skrev och berättade om din vän. Der är och känns så meningslöst när en medmänniska inte kan orka leva mer. Du har helt rätt i att man inte kan rädda någon från sitt mående, men om man orkar kan man finnas som stöd. Som en medmänniska.

Kramen!

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Du skriver så fantastiskt, kom på mig med och hålla andan ibland. Det Pia har startat är jättebra. Någon sjunger om Själar på drift, men nu får Martin och Millan sin berättelse.
Stor kram till dig/AM

Skogslyckan sa...

Så fint, så fint...har läst två gånger. Bara om man själv varit där och haft ångesten och de psykiska problemen. Bara om man sett det på nära håll kan man skriva som du gör. Vi hjälps åt att lyfta upp det till ytan och får många att tänka efter. Ett enormt fint och starkt och berörande inlägg. Jag skall lägga in en länk från min blogg nu. Kram och tack och ha en fin vecka.
Pia

Den där Victoria sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den där Victoria sa...

Du skriver så bra, om ett otroligt viktigt ämne. Psykisk ohälsa letar sig allt lägre ner i åldrarna, vilket är väldigt oroväckande och beklagligt. Det behövs verkligen lyftas fram att psykisk ohälsa är något som kan drabba alla och det ska inte behöva kännas som något fult och misslyckat, för likaväl som att man kan bryta ett ben, så kan själen få sig en törn ibland och vi måste våga prata om det.

Kram Victoria

Melody and M.E sa...

Det är märkligt hur vi i dagens samhälle, där vi pratar så mycket om fysisk hälsa, inte har kommit längre när det gäller att ta hand om den psykiska ohälsan.
Jag vill läsa en rubrik som säger att samhället strävar efter nolltolerans för självmord och att det ska byggas skyddsräcken för de som mår psykisk dåligt!
Kram M.E

Pia sa...

Ditt inlägg berör verkligen, det rör vid det där allra innersta som är skört och varmt. 2014 och vi har inte kommit längre, skrämmande tanke. Alla unga som är vilsna, alla vuxna som inte kan känna lugnet. Alla ideal, så svåra att leva upp till. Att hitta sig själv i detta surr är bland det svåraste som finns.
Skickar en lite extra varm kram idag <3

Therese sa...

Jeg har tenkt på denne teksten i dag. Tenkt på vennen din som står i vinduet og roper at du ikke skal bekymre deg. Hun viste at du så HENNE. Det må ha vært godt. Og hun prøvde nok å trøste deg allerede da. Minnene om henne dør aldri og nå husker jeg henne også.

Jeg er så veldig sliten, Hannis så jeg sparer ordene mine. Men i dag har det vært Hannis dimma her og jeg tittet ut i det grå og tenkt på deg. Klem!

En Vacker Vardag ♥ sa...

Ditt inlägg berör så starkt. och det är verkligen viktigt att det tas upp för jag blir mörkrädd för hur många människor som mår dåligt i vårt samhälle och sedan inte får hjälp.

Kram fina Hannis!!
Lotta

Pemsplatser sa...

Så fint du skriver om ett väldigt viktigt ämne. Psykisk ohälsa har absolut börjat diskuteras mer idag, men behövs lyftas fram än mer. Jag blir verkligen berörd av det du skriver... Ledsamt är det. Kram till dig

LÁrt de Vivre sa...

När du skriver så träffar du mitt i prick, får en att stanna upp, tänka till, fundera över just det som är så viktigt i dina ord.

Inga plåster hjälper, men att bara finnas där för den andra kan vara en bit på vägen, men kanske inte alltid hela vägen...det är en svår situation men aldrig omöjlig om man sträcker ut sin hand

Kram Kajsa

anettan sa...

Du är en riktigt duktig skribent. Kram Anette

Villa Freja sa...

Stor kram. Ditt inlägg är vackert och kärleksfullt, så viktigt och det berör verkligen. Ja, vi måste lära oss leva med att inte lägga locket på om det som är svårt, skrämmande och obehagligt. KRAM!

Mamma C sa...

Mycket fint skrivet om ett sort och viktigt ämne.
Kram Mamma C

Kia sa...

Jag har många gånger undrat vad som driver en människa att avsluta men har man inte varit där så tror jag inte man kan förstå. Att man kommit så långt att man inte ser nån annan utväg....
Min pappas chef hoppa framför tåget förra våren. Han hade planerat det, lämnat en lapp framför datan på jobbet med inlogg och så. Tror han varit deppig en längre tid och sen ville frun separera och det var väl droppen.
Du skriver så bra med en härlig känsla! Fortsätt med det.

Kram Kia

VisaLiza sa...

Så viktigt att prata om det svåra och våga dela med sig. En otroligt viktig text som verkligen berör. Tack för att du delar med dig. Kramar Liza

Finurliga Fröken sa...

Tack! För att du skriver så vackert och ärligt. För att du delar med dig. Och för att du tar upp detta ämne som är så viktigt för mig. Jag sörjer alla mina ångest systrar och bröder som inte orkat kämpa mera. För jag vet hur deras kamp har varit. Och jag vet hur jobbigt de är. Hur svårt de är att resa sig om och om igen. Jag har också varit så nära att avsluta. Jag sörjer att de fortfarande är en skäms stämpel på De. Och att vården inte är bättre. Kram

Fru Eriksson sa...

Detta berör mig djupt i hjärtat,gör ont eftersom jag haft när & kär som valt att avsluta sitt liv alldeles för tidigt :(

/Kramar om men antar inte utmaningen det känns för svårt!

Hanna sa...

Vad fint att du delar med dig. Psykisk ohälsa måste bli mer uppmärksammat. Kram

Anonym sa...

Så fantastiskt fint och känslosamt skrivet. Du är en mästare på att hitta de rätta orden. /Eva i Skåne