Dom som faller

Jag var i Stockholm i helgen.
För en stund med flocken.
När jag sitter på centralen med en kaffe och väntar på tåget hem
så gör jag som jag brukar. Jag tittar på människor och funderar
på deras historia. Ett drag jag delade med min morfar.
Jag sitter på perrongen, ljuset är grått, lite disigt.
Det luktar av en blandning av avgaser och gammal urin...

Jag ser en kvinna som står lutad mot en vägg.
Halvsovandes med en mugg i handen.
Hon är påverkad, heroin, det kan jag se på mils avstånd.
Hennes huvud åker upp och ner.
Nickande, vaknar, somnar.

Jag ser en man som gräver i SJ:s sopsäckar.
Sopor från tåget.
En personal från SJ går förbi och säger:
Ta den tid du behöver.
Jag tar säckarna sist.
Mannen säger:
Tack!
Jag ler emot honom och säger:
Vad schyssta dom är som väntar på dig.
Han svarar:
Dom är väldigt snälla här.
Det är jag tacksam för.

Jag ser en annan man.
Han fladdrar med blicken.
Sliten, ärrad och skör.
Pratar för sig själv, har ticks och gör samma rörelse hela tiden.
Ser jagad ut, jagad av det inre.

Jag ser också hur människor går förbi och tittar.
Vissa får en blick som gör att dom ser illamående ut.
Lite som att dom har smakat på något surt.
Framför allt när dom ser den sovande kvinnan.

Vad vet vi om varför människor faller?
Egentligen ingenting.
Det kunde ha varit jag.
Som kanske gått sönder efter en skilsmässa,
eller som inte klarat av att resa mig från skuld och skam.
Eller som fötts i "fel" värld.
Som kanske förlorat ett barn och brister.
Eller som bara inte har någon som backar dom i smärtan,
för ibland blir livet smärtsamt.

Vad vet jag om vad just dom här människorna bär?
Absolut ingenting.
Därför kan jag inte heller döma.
Jag kan heller inte blunda.
För dom som faller.

Jag kommer från min flock.
Fylld av kärlek.
Myrans värme mot mitt bröst.
Leendes efter att ha hört mina svågrar prata basket.
Mina systrar, alltså mina systrar.
Den kärleken.
Min mamma, som vilar middag i allt prat.

Om jag inte hade kunnat förlåta mig själv.
För många år sen.
Om jag inte hade haft det nät jag har.
Då hade det kunnat vara jag.
Som stod lutad mot en vägg.
Halvsovandes.
Eller grävandes i sopor.
Och varit tacksam för att jag fick gräva där...

Jag brukar tänka att det är farligt att bli högmodig.
Att se ner på dom som ligger.
För jag vet ingenting om vad som kan hända i mitt liv.
Jag kanske ligger där själv en dag och har fallit.
Och just den gången kanske jag inte förmår att resa mig.
Och jag vill aldrig bli en sån som blundar,
för det som är så lätt att hamna i.
Utanförskapet.

Så jag åker hem, fylld av tacksamhet.
Över flocken förstås.
Men också över det liv jag har.
Den enkla i livet blir liksom det stora.

Mjuk start på veckan till er.
Kram Hannis








28 kommentarer:

Anonym sa...

Dina ord denna tidiga morgon gör mig varm i hjärtat
Dina ord ger hopp
Dina ord är som en varm skön kram som varar den där lite extra stunden
För att jag känner också så...möter människor numera på ett sätt som gör mig förvånad varje gång... man får lyckan att ge utav sig själv och allt man får tillbaka...det är min rikedom. Hade ett sådant möte igår-vågade-och fick tillbaka
Tack för dina ord Du fina
Önskar Dig en fin måndag på alla sätt

Louise

Chris sa...

Så fantastiskt vackert skrivet. Om människor och om människors värde och att vi faktiskt inte vet och det spelar ingen roll för vi ska inte döma. ALdrig någonsing
Och jag känner igen det du skrivet för jag passerar Stockholm C varje dag. Passerar och studerar människor och funderar över deras liv.

Flower of Fame sa...

Du skriver så fint. Det skulle kunna bli en bok om dina tankar om livet. Fantastiskt. Du har så ödmjuka tankar. Ha en fin dag Kram Pernilla

FJÄDERNEJLIKAN sa...

VAr bara tvungen att kommentera, här hos dig för första gången. Då det var Verkligen fint skrivet och det fångar mig denna morgon så oerhört. Gäller verkligen att vara tacksam för det man har, då man inte vet vad som väntar efter nästa vägkrön. Kramizz och han en riktigt bra och skön måndag/Laila

wintwig´s sa...

Jag blir beklämd av det här inlägget när jag läser, tänker att det finns så många människor som skulle behöva en utsträckt hand. Samtidigt som jag blir varm av att läsa dina ord. Det är så fint och tänkvärt skrivet. /Kram, Anna

HönaPöna sa...

Kloka tankar du delar med dej av... Och just det där med högmodet tror jag är så viktigt att undvika.
Jag läser om en man, som levde för länge sedan, han umgicks ofta med de utstötta, de svaga, de som ingen ville befatta sej med. Och jag tänker att jag vill bli mer som han.
Fin dag till dej Hannis...

Therese sa...

Kloke, vakre Hannis! Vist er det sånn det er. Jeg tror vi skal være ydmyk i møte med andre, og de er noen datter, mor eller bror - og di er sin egen historie. Jeg syns Fredrik Backman skildrer det så godt i bøkene sine. Jeg måtte Google han og ble overrasket over at han er så ung.

Jeg håper du har en god ukestart i dag og at du kan ta med deg noen av hjertevarmen fra flokken slik at dagen blir myk.

bara anna sa...

Som alla de andra här ovan blir jag tagen av ditt inlägg, så himla bra...
Det skulle finnas fler som du.
Kram!

Anna S sa...

Mycket fint slrivet! Och jag håller med dig till fullo. Det att inte döms andra och tro sig om bättre eller mer värd för att man har mat för dagen och kanske ett eget kryp in att komna hem till. Jag försöker också att räkna det har har. Det som fungerar, trots allt.
Brukar tänka på ordspråket att man inte ska döma någon förens man gått en mil i hans/hennes skor. Det är ju inte alltid man lyckas kravla sig upp från olika avgrunder som kan drabba vem som helst. Livet är ju inte alltid viljestyrt, och inte heller förutsägbart.

Jag tänker att det är lättare, om möjligt, att ha ett stort hjärta mot alla om man själv genomgått svårigheter i livet, som fått en att se livet och människor på ett bredare sätt. Och/eller om man kommit i kontakr med utsatthet på andra sätt. Då är inte ytlighet allt längre.
Stor kram!

Jag gillar att läsa dina rader. Så fulla med klokskap, ödmjukhet och känsla.

Birgitta sa...

Blir alldeles "varm" i hjärtat när jag läser dina fina ord ,,,
Tänk om ALLA tänkte till lite, innan man dömer en annan människa.
Så mycket vackrare världen blivit då.
Hösten säger Hej idag ,,, med lite kallare,vassare vindar.Och lilla sol leker "bikabuu"
Ha en fin en ,,,

Den där Victoria sa...

Fina fina du med dina kloka ord och tankar.

Kram Victoria

LÁrt de Vivre sa...

Vackert skrivet och så sant...för vad vet vi? Det kan ju vara precis vem som helst...du eller jag...sjukdom, sprucket äktenskap, droger, arbetslöshet, psyke, osäkerhet, dåliga val, otur i livet.....vem vet, men det berör.

Kram Kajsa

Helén i Vilrummet sa...

Du är så underbar i dina betraktelser. Så nära och så varm. Jag önskar att det fanns fler "Hannisar" ute i världen. Ni behövs. Sluta aldrig vara du.
Kram Helén

Pemsplatser sa...

SÅ sant som du skriver Hannis. Jag tänker och undrar ofta hur de blev som det blev för vissa människor som man stöter på. Men tacksam ska man vara för att man får ha det bra, det är en sak som är säker!

Och så ett tidigare inlägg, deon! Så smart att göra egen, måste testa! Kram till dig

anso sa...

Fina fina du,så fint, så sant och så viktiga rader från dej.
Jag håller med fullständigt och är så tacksam varje dag för mitt liv idag, har varit vilse en gång i tiden så jag vet..
Hur som helst så tappar jag andan, du är så galet bra på att skriva, jag KÄNNER när jag läser din ord. Heja fina fina du. kram från mej.

Anci sa...

Du skriver så bra !! Det är sant som du skriver alltihopa. Vi vet inte varför andra har hamnat där de är och vi vet inte om vi kanske hamnar där. Jag vill vara glad och tacksam för det jag har.

Tack för att du skriver om det här !!

Stor kram
Anci

LissenTo sa...

Den värme du beskriver människor i nöd, den skulle fler behöva ha.

Inte döma för hårt, för vad vet man? Skyddsnät det är inte alla förunnat.

Krampåre fining och jag skickar en mjuk känsla och vilka tankvärda ord du skriver

Malin - Stjärnflocka sa...

Ja, så är det.
"Gå en mil i mina mockasiner" var det något ordspråk som sa...
Kram Malin

Malin - Stjärnflocka sa...

Ja, så är det.
"Gå en mil i mina mockasiner" var det något ordspråk som sa...
Kram Malin

Pia sa...

Oj, oj vad ditt inlägg träffade rakt i mitt hjärta. Får en klump i magen. Det kan precis som du säger hända vem som helst, när som helst. Man är rik när man har ett skyddsnät, som fångar en när man faller, för det gör vi alla någon gång. Men finns där inget faller vi hårt och det kan bli svårt att resa sig igen.
Tack för ett fantastiskt fint inlägg!
Kramar

åse sa...

Så kloka ord och så fint du skriver, det berör. Man ska vara tacksam att man har sina nära och kära omkring, mat på bordet och ett arbete att gå till. Stor kram till dig. Åse

Melody and M.E sa...

När jag ser människor som fallit igenom förundrar jag mig ofta över hur de orkar, hur de tar sig igenom dagarna och motgångarna utan att ge upp.
Jag hittar bara ett enda svar:
Människan måste vara skapad för att överleva det mesta!
De har min respekt, för själv tvivlar jag på att jag skulle klara det liv många av dem lever.
Kram M.E

anettan sa...

Fina kloka du! Kram Anette

Kia sa...

Så rätt! Vi har ingen aning om hur andra har det. Många har en fasad utåt men kämpar som tusan när ingen ser medans andra har tappat fasaden för länge sen.
Önskar dig en toppen vecka!
Kram Kia

Mamma C sa...

Det är sorgligt vad lätt vi har att döma och se ned på andra människor. Inte alla men många av oss. Utan att veta hur de har det.
Kram Mamma C

Huset på Backavägen sa...

Åh vad fint du skriver! Jag önskar att många fler människor såg på världen genom dina ögon. Jag möter det här varje dag i mitt jobb och medmänsklighet kan vi aldrig slösa nog på!
Kram Anki

a kitchen in the country sa...

Kära Hannis,

Dina ord träffar pang i hjärtat och maggropen. På det där sättet så att det nästan gör ont. Ord som stannar kvar. Och jag tänker på hur mycket jag tycker om dig och ditt stora varma bultande hjärta. Din förmåga att se livet. Att känna. Det viktiga. Det som betyder något. En ängel mitt bland oss.

Tack för att du och ditt stora varma bultande hjärta finns.♥

Kram

Finurliga Fröken sa...

Jag brukar också titta på människor och fundera på deras historia. Tycker det är väldigt spännande. Men man ska inte döma. Man vet aldrig hur en människa hamnat där dom är. Hur deras historia ser ut. Vad som gjort att dom är som dom är. Min mamma är gift med en nykter alkoholist. Han har varit med i mitt liv även när han var aktiv. Och jag har varit med på möten och träffat både alkoholister och narkomaner som berättar sin historia. Det finns alltid anledningar till människors beteenden. Kram