Arvsynd

Två inlägg på en dag.
Jag är i känsla och det brinner i fingrarna efter att skriva.

Jag läser en av kvällstidningarna på nätet.
Ser en video på hur en känd person drar linor med kokain.
Läser om hur människor förfasas och vrålar ut:
Knarkarjävel, parasit, vidriga äckel.
Vuxna människor som tar till det värsta dom kan för att visa sin avsky.

Och jag ryser.
Jag får hjärtklappning.
Vill skrika:
Barnen, för helvete är det ingen som tänker på barnen?
Barnen som ska läsa det vi läser, se samma video.
Möta människors blickar och huvudskakningar.
Höra viskningar från vuxna som tror att dom inte hörs.
Om sin förälder.
Som i deras ögon är mamma eller pappa.

Jag vet att det är så det kan bli.
Hur vet jag det kan man ju undra.
Därför att jag under många år bar det som heter arvsynd.
Min pappa är narkoman.
En knarkarjävel, parasit och kåkfarare.
Jag har mött dom, blickarna.
Som barn, från vuxna som trodde att jag inte såg.
Jag har hört dom, viskningarna.
Och under många år så var det just det som styrde min självbild.
Oavsett det goda i mitt liv så var det just det som satte sig i själen.
Arvsynden.
Att jag var frukten från en usel människa.
En knarkarjävel.
Men han är inte bara det.
Han är också en människa jag älskar.
En människa med vattendroppar i håret efter att ha badat hunden.
Skrattandes med glittrande ögon i några minuter.
En natt vid en å i Uppsala.

Han är en människa som har försökt att resa sig.
Och ramlat igen.
Som lever med en egen skam.
Skammen över att vara en knarkarjävel.
Skammen över att inte finnas för sina barn.
Att vara sonen som blev fel.
Mannen som inte kunde älska sina kvinnor.

Jag hatade under så många år att min själ höll på att förtvina.
Min drivkraft var han, han som jag älskade och hatade.
Han som inte kunde vara som andra pappor.
Han som hade varit en idrottsframgång.
Som hade en framtid framför sig.
Som fastnade i det hemska, förbjudna, det avskyvärda.
Knarket.
Som aldrig kom på en skolavslutningen eller födelsedag.
Som satt i fängelse när andra firade jul eller midsommar.
Som lovade och inte höll.
Klasskamraternas frågor:
Var är din pappa?
Jag vet, sa en. Han sitter i fängelse.
Jag ljög för brinnande livet.
För att skydda en förälder som inte var där, saknad.
Som hittade hem i en sjukdom.
En sjukdom som är kraftfullare än livet självt.
Beroendet.

Beroendet som gör att du offrar allt.
Allt det människor utan sjukdomen lever för.
Barn, kärlek, hem, arbete.
Livet som de flesta av oss älskar.
Alla klarar inte av att resa sig ifrån det.
Några dör tidigt, några dör sakta.
Några reser sig och kommer igen.

Det finns inget som gör att det är okej att missbruka.
Det finns inga ursäkter.
Men ibland blir det så.
Att vi inte kan förvalta det liv vi får.
Och den domen räcker.

För barn, män, fruar och föräldrar så är maktlösheten ständigt där.
Sårade,arga,  förtvivlade och rädda.
Vi kan bara välja hur vi ska förhålla oss till det.
Jag valde att backa.
För att rädda mig själv.
Det är bland det smärtsammaste jag gjort.
Att se min pappa i ögonen.
Och säga att det här går inte längre.
Jag kan inte stå bredvid längre.
För min egen skull.

Idag vet jag att jag är frukten av kärlek.
En fin kärlek mellan två unga människor.
Varav en stod kvar och den andra valde ett annat liv.
Ett liv som inte var ämnat för oss tillsammans.
Och jag har ärvt min pappas fina sidor.
Det säger min mamma.
Hon sa det senast på semestern.
Och jag lyssnar på henne.
Jag har också hans färger.
Hans intensiva blåa ögon.
Hans mörka hår och hud.
Han är en av de två som gav mig livet.
Och det vägrar jag att skämmas för.

Arvsynd.
Det är sånt vi vuxna lägger på barn.
Utifrån våra rädslor och fördomar.
Precis som att barn kan välja...
Vi tror dessutom att barn inte hör eller ser.
Dom där blickarna, dom där viskningarna.
Det gör dom.
Och i värsta fall så bäddar dom in det, djupt där inne.
Och tror att skammen är deras att bära.
Att bära någon annans skam...
Tänk på det en stund.
Det är smärtsamt.

Och oavsett så är han min pappa.
Den pappan som inte orkar leva livet på livets villkor.
Jag har förlåtit honom för det.
För min skull.
Och idag så kan jag plocka fram de få stunder som varit fina.
Som en natt vid en å i Uppsala.
Där han ropar: Hannispannis och skrattar.
Och när vi skiljs åt så pussar han min panna.
Och säger:
Pappa älskar dig med en röst som nästan brister.
Det är sant, han gör det.
På sitt sätt.

Varför skriver jag det här?
Jag är inget offer.
Jag är fri från den skammen.
Jag skriver det här för att jag vägrar att skicka arvsynd vidare.
Varenda unge är värd lika mycket.
Barnen väljer inte.
Och barn skvallrar inte. 
Jag talade aldrig om för någon vad jag fick höra.
Aldrig, för jag ville skydda.

Så när du som vuxen vräker ur dig avskyvärda saker
om andra vuxna som inte lever som du anser vara rätt.
Tänk på dom där barnen.
Som kanske hör.
Och i värsta fall bäddar in det långt in i själen.
Ingen unge är värd dom såren.
Det är vi som ska skydda dom.

Och med det, mjuk fortsatt dag till er.
Kram Hannis





24 kommentarer:

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Min dator är lite trög idag, innan inlägget kom fram satt jag och funderade på vad arvsynd egentligen är. Och det kunde jag inte få bättre förklaring på, otroligt starkt skrivet. Du har haft tyngder på dina axlar som inget barn ska ha, inte vuxna heller. Men ibland vill det sig inte, livet blir inte som man tänkt. Jag kommer tänka ödmjukt om en sån situation dyker upp, puss till dig/AM

Livskrafter sa...

Om det beror på att jag har en alkoholiserad far eller om det bara beror på din otroliga förmåga att naket dela med dig av din historia, din del av liv som innehåller smärtor och skambördor eller en kombination. Det vet jag inte inte. Men jag vet att det här berörde mig enormt och tårarna rann förlösande nerför mina kinder när jag läser...sakta rad för rad... SÅ viktigt på riktigt och jag samlar ihop mina intryck och tackar ödmjukt för att du delade med dig av hjärtats röst. Wow...tack
//Emma

Therese sa...

Sterke, vakre Hannis! Jeg er så glad for deg og den du er i dag, reisen din har gjort deg så fin.

Anna S sa...

Hej Hannis. Tack föt att du delar med dig. Starkt och klokt skrivet av dig! Arvsynd det har jag också levt och tyvärr lever med fortfarande..Mina föräldrar tog droger när jag var barn. Jag vet att min pappa hade en psykisk diagnos och han var mycket utåtagerande mot hela familjen. Min mamma injecerade när jag var riktigt liten. För att bedöva smärtan hon bar på efter övergrepp när hon själv var barn. De lever inte idag. Min mamma blev mördad när jag var 15 år. Det är så dubbelt för mig. Nu vet jag att de inte kan skada mig mer. Samtidigt så annorlunda livet hade varit om de levt. Jag hade nog inte varit densamma. Det är hemskt när vuxna dömer och tisslar och tasslar. Istället för att visa att de finns där som medmänniskor om det behövs. Barn är så skyddskösa och beroende av sin omgivning. Jag trodde ofta att det andra gjorde eller vad mina föräldrar gjorde skulle vara mitt fel. Du skriver så fint om din pappa. Nä livet är inte alltid en dans på rosor. Jag tror att min pappa älskade oss barn trots allt. Men att han hade för mycket inom sig av gamla oförrätter och hemskheter från sin egen barndom med en mor som var Schizofren. Jag brukar tänka på uttrycket att man inte ska döma någon förens man gått en mil i dennes skor. Kram!

Maria O sa...

Vilket starkt och fantastiskt bra skrivet inlägg! Nej någon arvsynd ska inte föras vidare och man måste ju komna ihåg att barn inte väljer sina föräldrar.
Stor kram till dig!

Maria

Anci sa...

Men vad bra du skriver !! Och så fint det är uttryckt. Du har förmågan att ge orden liv och en känsla. Jag ser kärlek i orden.
Det finns någon i min närhet som det stämmer in bra på. Någon som inte alltid finns där och som jag
har kärlek för...

Kram
Anci

Carina sa...

Hannis...
Jag läser din blogg varje dag & idag är inget undantag.
Det du berättat, om arvsynd...jag känner igen mig till 100%...
Men en pappa som var alkoholist, numera nykter, så vet jag exakt hur det är.
Om skammen, man gjorde allt för att ingen skulle få veta, alla hemligheter som ett barn inte ska behöva bära på...
Det är inte många år sen jag fortfarande skämdes & trodde att jag var orsaken till att min pappa drack...
Många, många timmar, flera år i terapi och jag kan idag äntligen säga högt att min pappa var alkoholist & jag skäms inte längre.
Man jag sörjer fortfarande den barndom som alla barn borde få uppleva men som jag gick miste om...
Kramar Carina
kattarsel@live.se

Flower of Fame sa...

Så bra du skriver. Det är viktiga frågor du lyfter. Nä barnen kan inte hjälpa vem deras föräldrar är. De hör allt mer än man kan ana ibland. Stark du är som kan tänka så fint om din far. Såg dina fina armband i det förra inlägget. Superfina. Ha en mjuk dag Kram Pernilla

Melody and M.E sa...

Kära du!
Jag tar mig friheten att skriva ut ditt inlägg och spara det i min viktiga låda och kanske visar jag det för någon vid något tillfälle där mina egna ord inte räcker till.
Jag har ju bott i Uppsala i många år, varit kontakt-jour- och fosterfamilj åt några barn där. Min ledstjärna har alltid varit att dessa barn ska bara få höra det goda om sina föräldrar, få prata om det dåliga om de vill, få vara ledsna arga och besvikna, men också att få redskapen att förstå varför det kan gå fel i livet. Det värsta är att det inte ens går att lita på alla socialhandläggare, utan att det finns de som vill tala om för barnen (när de blivit äldre) hur deras föräldrar varit. Så sent som i våras protesterade jag mot ett sådant samtal och såg till att det inte kom till stånd då det saknar all mening.
Varje barn har rätten att vara stolt över sin mor och far, oavsett omständigheterna!
Vi ska inte stjälpa de barn som redan har det svårt, utan hjälpa dem att älska sig själva och hjälpa dem att hitta det positiva i en relation som kan ha sina svåra sidor!
Stor kram till dig!
M.E

anette (mamma) sa...

Din text borde synas överallt. Stolt över din klokhet.

Melody and M.E sa...

Glömde ju att önska dig också en mjuk fin dag!
Och så måste jag som ett litet tillägg tala om att jag har ett av mina älskade extra barn här på besök
och vi ska ha en riktigt mjuk fin dag tillsammans!
M.E

Helén i Vilrummet sa...

Jag blir alldeles mållös. Så vackert skrivet. Så starkt! Jag känner ingen narkoman och kan inte relatera till det du skriver, men jag drar ändå en liten koppling till alla skilsmässobarn som hamnar i kläm, där föräldrarna pratar skit om den andra föräldern inför barnen. Fruktansvärt!
Stor kram Helén

VisaLiza sa...

Så otroligt starkt och välformulerat! Jag har också tänkt på barnen när jag har läst rubrikerna men också på personen det gäller. Hur lätt är det att resa sig och komma tillbaka när alla pekar ut en som en förlorare? Om alla ändå ser dig som en misslyckad knarkare då är det svårt att resa sig och skapa en annan självbild. Tycker att du är otroligt stark som kan dela med dig av din erfarenhet och att du kan se att du är skapad av kärlek hur det än blev sedan. Kramar Liza

Villa Freja sa...

Så vackert och så starkt och gripande du skriver. På många sätt känner jag igen mig även om mina föräldrar inte missbrukar. Men med en psykiskt sjuk mor och en hemsk uppväxt att brottas med. En förälders börda att bära och att själv tvingas vara den vuxna trots att jag bara var ett barn... Det är några år sedan jag bröt kontakten med dem även om min mor aldrig låter mig bli helt och hållet fri. Ja, jag känner igen mig. Stor kram.

Good Enough sa...

Finaste, vackraste Hannis! Dina ord är kloka, du skriver starkt och jag blir rörd till tårar. Jag är stolt över att du finns i mitt liv. Du berikar och inspirerar.

Mjuk, varm dag önskar jag dig.

Anette-Ljusa drömmar på landet sa...

Hej finaste Hannis !

Oj oj oj..det där gick raka vägen in i hjärteroten..så oerhört starkt ! Det är så underbart och så vackert när du skriver och jag förstår att du förlåtit både honom och dej själv..att du inte längre bär på någon skam. Tack o lov att du är fri från det !! En hel del av det du berättar förstår jag mer än väl..har en del egna erfarenheter av det när det gäller min mor. Du är så klok och du är så stark..heja Hannis !!!

Jisses vilket jobb ni gjort på stugan..snacka om att ha ett eget paradis där uppe..skoj !

Önskar dej en riktigt go helg och skickar den varmaste o mjukaste kramen till dej !!

En Vacker Vardag ♥ sa...

Så vackert och starkt och du berör även mig som hade en pappa med alkoholmissbruk och lämnade oss när jag var 16 år❤️
Kram fina du ❤️ Lotta

Kia sa...

Du uttrycker dig så himla bra så skriv på!! Jag kan inte säga att jag vet hur det är men jag kan försöka förstå. Jag har alltid sagt att de som separerar inte får tala illa om den andra inför barnen. Det som hänt mellan de vuxna berör inte barnen. För dom kommer de alltid att vara just mamma och pappa.
Lika illa när vuxna lägger deras egna dåliga värderingar på barnen. A hade en lärare i 3:an som vi kanske inte tyckte var den bästa men som hon gilla och de kan vi ju inte ta ifrån henne. Hon fick hjälp av den läraren och det är väl viktigast. Alldeles för många som pratar dumt när barnen hör!
Sjögräs istället för hår på benen kanske! Kan man raka bort det.

Ha en toppen helg!
Kram Kia

Maria - Snickaregården sa...

Ett starkt och fint skrivet inlägg. Finaste Hannis <3
Fler borde läsa det här.
Kram Maria

Christina sa...

Otroligt klokt och vackert formulerat. Tårarna bränner innanför ögonlocken när jag läser. Håller med ovanstående kommentar om att fler borde läsa detta. det finns så många som vräker ur sig dömande kommentarer och precis som du säger så känns det värst för barnen som måste bära, läsa och höra andra människors ogenomtänkta kommentarer.
Med respekt och medkänsla kommer vi människor längre.
Önskar dig en fortsatt fin helg!
Fann din blogg via VisaLisa :)
Kram Christina

Nyanser av vitt sa...

Tredje gången jag läser detta otroligt starka och välskrivna inlägg och tredje gången som tårarna rinner. Du är otroligt stark som delar med dig av detta Hannis. Att aldrig döma någon är något jag försöker lära min son. Det är så viktigt i dessa tider.

Önskar dig en fin pysselsöndag.
KRAM

choicesbyannie sa...

Så viktigt att du delar med dig och belyser ett område som för många är och kanske alltid kommer vara något att skämmas för. Det är alltid jobbigt att växa upp i förhållanden med missbruk något jag önskar att ingen unge ska behöva uppleva. Stort tack för att du så öppenhjärtligt berättar om din arvsynd, en arvsynd jag tro det är allt för många som bär på;(

Stor stor kram till dig, läste ditt inlägg när jag var på semester och berördes starkt men att kommentera på en telefon med ett opåligtligt internet var inte att tänka på. Men nu är jag hemma till nya pålitliga datorn och internet.

Ta hand om dig
Annie

Hanna sa...

Underbart skrivet! Fick blinka lite ;-).

Kraaam

Anonym sa...

Fantastiskt skrivet! Du har satt ord på vad många (inklusive jag) bär omkring med i våra hjärtan. Varm kram till dej!/Eva i Skåne