Nu säger vi hej då här

Nu är det dags att gå vidare.
Tanken på en ny blogg har funnits ett tag.
För det som alltid är jag.
Det jag tycker om.
Men kanske mest för skrivandet.
Så nu lämnar jag tidiga mornar.
Men fortsätter på ett annat ställe.

Jag har haft förmånen att ha det som förmodligen
är dom finaste läsarna, ni som har varit här.
Mitt största tack från hjärtat för
alla fina kommentarer och mail,
Jag sparar dom i hjärtat.

Vill du följa med till den nya bloggen,
då klickar du här

Så. mjukhet, massor av mjukhet.
Kram Hannis

Ps. Anna,S. Hoppas att du har det bra på alla sätt!
Kram

När hon flyger fram

Vi ska fota.
Systerns mage så här veckorna innan det är dags.
Myran ska vara med.

Den där Myran som kliver rakt in i hjärtat.
Och tar sin plats.
Kräver sin rätt till kärlek och uppmärksamhet.
Som tittar på oss och med barsk röst säger:
- Vill ha den!

Hon som hoppar rakt ut från sängen utan rädsla.
Som ramlar springandes och reser sig med ett skratt.
vill hänga upp och ner,
gunga högt och kastas genom luften.
Dom små benen som är fulla av blåmärken,
efter upptäcktsfärder med full gas framåt.
Jag tar på henne prinsessklänning.
För att hon vill ha den.
Min syster sätter upp det rufsiga håret.

Som vanligt så knockar hon mig,
 med sin självständighet.
Den lilla.
Hon tänker inte vara någon,
 hon inte har lust att vara för stunden.
När hon flyger fram.
River ur snodden i håret.
Hoppar i sängen, kryper in under pälsbollen,
 och lyfter sig själv i listen på balkongdörren.

Det är rätt min lilla Myra tänker jag.
Låt aldrig någon tala om att du ska göra något annat,
än att vara den du är.
Le inte om du inte har lust att le.
Säg aldrig ja när du vill säga nej.

Dansa, spring och hoppa.
Så länge du kan.
Det blir som bäst då.
När själar får växa fritt och formas till sina egna.
Med mjuka vuxna som säger stopp ibland.
När hoppen kanske blir för stora.
För trygghetens skull.





Så när jag fotar hennes mamma.
Springer hon runt i prinsessklänning och rufsigt hår.
Med solglasögon på.
Och leker sin egen lek.

Ännu ett vildhjärta i familjen.
Som gör saker på sitt eget sätt.
Det egna lilla stora livet.
Som ger så mycket,
 utan att vara medveten om det.
När hon flyger fram i livet.

Fin start på veckan till er.
Kram Hannis




Tankar en dimmig morgon

Dimman i en sovande storstad.
En sån där morgon som jag älskar.
Där allt får ta lite extra lång tid.

Tankarna som far i stillheten.
Tidningsbudet som nickar försiktigt.
Och sen ler när jag ler.
Samma sak nästan varje dag.

Någonstans är ett fönster öppet.
En radio på låg volym.
Inget känns omöjligt, tungt eller grått.
Bara mjukt...


Och där i mjukheten så möter jag en överblommad tulpan.
Den operfekta som drar sina blad åt olika håll.

Så jag står där en stund.
Tittar på tulpanen.
Och tänker på att dimman är som ett möte i sig.

Mellan värme och kyla.
Ungefär som bladen som drar åt olika håll.
Eller känslorna, dom kalla,
eller dom i hjärtat varma.
Som på sitt eget sätt blir till en dimma.
En magisk, den på insidan.
När dom möts.

Jag går vidare.
Mot vardagen, tåget och den nya dagen.
Tillsammans med mjukheten.
Och på insidan, den magiska dimman.
Av att känslor möts.

Kram Hannis





Det som till slut blir kringelikrokord

Jag får en vacker skrivarbok.
Av en människa som har en plats i mitt hjärta.

Den boken fylls nu med kringelikrokord.
Såna som bara kommer.
Den är alltid med mig, på tåget, perrongen.
I väskan, redo att tas upp när som helst.

Som i helgen...
På promenaderna med pälsbollen.
Och Olle Ljungström i lurarna.
Stundvis ropar jag:
- Stanna!
Och pälsbollen står blixt stilla medans jag skriver.
Rader som bara fladdrar till.



Det kliar i själen av längtan efter att skriva.
Igen.
Kanske är det Olles poesi.
Geniet som gick för tidigt.

Eller så är det som min mamma säger.
Att ibland är vi utan filter.
Och känner det alla andra inte känner.
Alla gånger.
Jag tror på det.
Att i det filterlösa kommer vi nära det själsliga.
Det viktiga, det riktiga.

Och även om det är svårt ibland.
Så är det också en gåva.
Att se in i ögon och känna.
Att möta andras smärta eller lycka.

Ett ögonkast.
Och man vet.
Att där är en till.
Som känner det som inte syns.
Det i själen.

Det som till slut blir kringelikrokord.
I en vacker bok.
Jag andas när jag skriver.
Andas med själen.
Och dansar med fingrarna.

Så har helgen varit.
Skrivandes, andandes och till viss del dansandes.
Det känns fint att vara i det igen.

Till er, en mjuk start på veckan.
Kram Hannis








Det blir helgens grej

Ni är kloka ni.
Vackra reflektioner bjuder ni alltid på.
Tack!
Gunilla, en extra stor kram till dig!

Det är liksom dags att bryta det där suckandet.
Med solen som skiner och nymålade naglar,
så börjar det längtas lite.
Efter ny luft.

Så jag står och tittar på varje sak jag har hemma,
funderar på tema och känsla.
Gör ett collage i huvudet över vad som skapar mjukhet.
Och känslan av hemma, det som är jag.

Fransar och tofsar har jag en del av.
Trots att jag hävdar att jag inte är så mycket för just tofsar.



Fransar är jag besatt av.
Precis som snäckor och fjädrar..

Så det där collaget i huvudet fylls av sånt.
Mjuka material, linne och rufsighet.
Och växter.

Det blir helgens grej.
Att skapa lite, hemma.
Lagom är ett gott ord ibland.

Till er, en fin fredag och helg förstås.
Kram Hannis

Ps. Anna.S, skinande supergladiatorer.
Såna är vi.
Ibland faller vi handlöst.
Och skrapar upp sår.
Men reser oss det gör vi alltid.
Både du, jag och många andra.

Att omfamna sig själv,
 måste vara något av det vackraste som finns.
Resan dit är ju alltid skakig.
Men när man väl har den känslan så är det värt
så mycket.
Blir glad av att läsa att du är i det just nu.

Så hoppas jag att du får en bra helg.
Med sånt du tycker om.
Stor kram!



Som genom ett barns ögon...

Min tanke har varit att stänga ner bloggen.
Stänga ner mitt instagram.
Slänga mina pärlor, fjädrar och tyger.
Bara sluta med allt.
Ingen inspiration att ge, varken till andra eller mig själv.
Den där rösten som säger,
det blir inte bra i alla fall.
Det du gör.

Saker som händer,som jag inte kan skriva av mig om här.
För att det hör inte hemma just här, i min frizon.
Saker jag inte ens pratar om, med dom närmaste.
Ibland behöver jag ta det själv först.
I tystnaden.

Men samtidigt så väcker det en känsla av att vara oäkta.
Jag har aldrig varit känd för att spela teater.
Ändå biter jag ihop.
Det har tagit mera kraft än jag trodde.
Att lura sig själv.

Men så i helgen...
Min brorson tittar på mig med glittrande ögon och säger:
- Du borde bli gladiator på tv.
För honom idoler.
För mig symboliskt.
Att han ser något som jag inte ser alla dagar.
Han ser styrka, mod och kraft.
En faster som passar att vara gladiator.

Det är enkelt i barns ögon.
Man är där, man kramas, man pratar.
Om sånt dom tycker om att prata om.
Leker, äter och är i stunden.
Har svar på frågor, sätter plåster på sår.
Kommer när man lovar att komma.
Enkelhet.

Kanske blir man en gladiator då i ett barns ögon.
Som jag tydligen är.
I min brorsons ögon.
Eller den ständiga bäraren som jag är i min systerdotters ögon.
Och än så länge en ganska cool faster till min brorsdotter.
- Vad snygg du är i hatt, säger hon.
I hennes ögon ser jag något jag känner igen.
Från när jag var liten.
Och tittade med samma blick på min moster.

Det är viktigt för mig.
Att dom får allt jag kan ge.
I känslor.
Att dom är det viktigaste.
Att jag finns där.
Alltid.

Men den senaste tiden,
så har jag inte känt så.
För att mitt eget inre har varit ett kaos.
Sån kaos som vuxna skapar.
I vilsenhet, maktkamper och fladdrande hjärtan.
Jag har varit rädd för att dom ska uppfatta det.
Känna något hos mig dom inte förstår.
Som jag inte kan förklara.
Så har jag känt.
När det gäller alla, inte bara dom.
Utan med flocken, vänner och andra.

När jag tittade ut över gården,
hos min bror.
På människorna jag älskar så att det svider i hjärtat.
Så hände något i mig.
Tänker att för dom man älskar,
så gör man det bara.
Fortsätter.

Jag ser dom i vattenkriget, på studsmattan,
i en stol i skuggan, en skottar grus, en annan lagar mat.
Det är med dom jag hör ihop, med flocken.

Jag går en sväng.
Lutar mig mot ett träd.
Och tittar upp, där ljuset tar sig igenom.
Det gör ju så, tar sig igenom, alltid.
På sitt eget sätt,
 hittar sina egna vägar.

Som genom ett barns ögon.
Som möter min blick.
Glittrande ögon fulla av kärlek.
En blick som säger,
du är så stark, du kan allt.

Det är just då jag tänker,
 att det är det jag ska se hos mig själv.
Det han ser.
Gladiatorn,
stormandes över en arena.
Halt och lite lytt.
Men ändå en gladiator.

För en gladiator kan man inte besegra.
Det sa han också, den lilla.
Jag tror på det.
Det första jag gör är att sparka den där rösten.
Och fortsätter med det jag tycker om.

För min skull, för deras skull.
För att vara den jag är.
Den människan dom älskar.
Det räcker så.
För ett fladdrande hjärta.
Allt annat kommer av sig självt med tiden.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis


















Vardagsröran...

Kommer hem efter pussande, bärande och picknick i solen.
Till ett hem som badar i ljus,
Och vardagsröran som var när jag åkte i onsdags.


När våren nu kom med en värme som tar sig hela vägen in,
så får oviktigheter som att bringa ordning stå åt sidan.
Vardagsröran får vara vara kvar in i helgen.

Istället sitter vi några stycken i kvällssolen, med kaffe.
Samtal om blommor och sömnad.
Om dokumentärer som bara måste ses.
Så glider vi in på sociala medier.
Om att vara med eller inte.
Hur ungdomar förhåller sig till det.
Och hur vuxna agerar.

Sånt är intressant tycker jag.
Om vad det väcker i människor.
Känslor och behov.
Trots att dom flesta hävdar att det bara är en lek.
Att det bara visar en del av verkligheten.
Så är det alltid ett hett ämne.

Nu missade jag hur debatten slutade.
För att packa om.
Resten av flocken ska pussas på.
På en ö hos min bror.
Barn, katter och hundar.
Det blir en bra helg.

Vad gör ni i helgen?
Till er sol i massor!
Kram Hannis